Samma skatt, olika välfärd? Det håller inte
I torsdags inleddes Landsbygdsriksdagen. Den här gången i Örnsköldsvik. Hela tilldragelsen kan sägas utgöra en ironisk replik på det ack så ihåliga mantrat ”Hela Sverige ska leva”. Hade Sveriges regering och riksdag verkligen levt upp till den devisen hade det inte funnits underlag för en sådan samling.
Svårare än så är det inte. Och precis som nationalekonomen Charlotta Mellander säger i en intervju med TT i veckan, så har partier och politiker ”bundit ris åt egen rygg” med det påståendet.
Normalt brukar politiker hålla det de lovar, vilket statsvetaren Elin Naurin vid Göteborgs universitet visat i sin forskning. Och om det ska vara någon mening med att återkommande hävda att hela Sverige ska leva, är det rimligt att också uppfatta ”Hela Sverige ska leva” som ett löfte.
Ett löfte som oavsett politisk majoritet i riksdagen inte uppfylls.
Dessvärre beror det på att det är ett löfte som i många avseenden är omöjligt att leva upp till. Det är dock en klen tröst i sammanhanget, och priset är högt, inte minst för politikernas anseende. I det läge som nu råder, menar Charlotta Mellander, hade det varit ärligare att politikerna var tydliga med vad den som bor utanför städerna kan förvänta sig av välfärd och offentlig service; något som det är lätt att instämma i.
Ty hela Sverige kan inte leva som om alla bodde med gångavstånd till Stora torget i Borås. Det gick lättare att leva på landet förr, när det offentliga välfärdsåtagandet var begränsat och det egna ansvaret vägde tyngst.
Det är här som den politiska ärligheten kommer in i ekvationen:
Vad ska välfärden omfatta och hur ska den organiseras för att alla som betalar skatt ska få valuta för pengarna oavsett var de bor?
Motfrågan, om det är rimligt att låta folk bo och leva var de vill och samtidigt kunna kräva del av den offentliga servicen, har redan fått ett avvisande svar i det myckna talet om att hela Sverige ska leva. Därmed har den så att säga avfört sig själv ur diskussionen. På samma sätt kan den avfärdas eftersom frågan utgår från en syn på den enskilde som underordnad välfärdssystemen; den prioriteringsordningen är orimlig.
För att ”Hela Sverige ska leva” måste det till en ärlig diskussion om hur detta ska göras möjligt. En sådan saknas idag.
Det kan vara värt att studera det norska systemet för hur regionala skillnader minskas. Det kan också vara av intresse att lyfta fram flera av de förslag om ingick i Landsbygdskommitténs förslag, som bland annat differentierade arbetsgivaravgifter och möjlighet till avskrivning av studieskulder för landsbygdsbor.
Men alla sådana förslag faller likafullt tillbaka på att det först av allt måste till en omformulering av själva välfärdsuppdraget, som idag oftast likställs med kommuners, regioners och landstingens verksamheter. Istället måste samhället röra oss i riktning mot att koncentrera välfärdsuppdraget till det grundläggande och livsviktiga. Målet för en bättre nationell sammanhållningspolitik kan inte vara att det ska byggas simhallar, kongresshus och kommunala linbanor i kollektivtrafiken i alla byar runt om i landet.
Men en sådan omvärdering går inte att göra i en hast. Inte heller kan den göras trovärdig med mindre än att den också omfattar det offentliga välfärdsuppdraget i landets städer. Det om något är en ideologisk och demokratiskt viktigt markering för att det ska gå att tala om ”Hela Sverige” med anständigheten i behåll.
