Samma partier i ett nytt landskap - då blir det lätt lite rörigt
De senaste veckorna budgetfest har visat på en mångfald av bra och mindre bra budgetförslag från alla håll. Det blir nu regeringspartiernas, Centerpartiets och Liberalernas kompromissbudget som kommer att antas av riksdagen.
Det nya politiska landskapet har sitt centrum i mitten.
Att Agendas redaktion insett behovet av att visuellt visa detta faktum var välkommet. Men det känns ändå ovant att se Annie Lööf (C) och Nyamko Sabuni (L) sida vid sida med Stefan Löfven (S) och Per Bolund (MP). På andra sidan Ebba Busch Thor (KD), Jonas Sjöstedt (V), Jimmie Åkesson (SD och Ulf Kristersson (M). De fyra oppositionspartierna var åtminstone överens om en sak, att vilja ge mer pengarna till kommunerna än vad som ingår i regeringens och stödpartiernas budgetförslag.
Och nog var det så att det på sina håll söktes efter anledningar till bråk. Vänsterpartiet som släppte fram en regeringsöverenskommelse som innehåller ett antal liberala punkter av symbolisk men också praktisk betydelse, försökte dölja detta faktum genom att säga att det valet handlade om att stoppa en konservativ regering som byggde på SD:s gillande. Centerpartiets Annie Lööf var den som nöp till vänsterledaren bäst genom att påpeka att Sjöstedt med öppna ögon släppte fram värnskattens avskaffande, något som han i debatten riktade kritik mot Stefan Löfven för att ha gått med på.
Sjöstedts retur missade målet med sitt ”jag såg till att det här gänget inte fick makten, det är jag stolt över. Därför att de har en ännu mer högervriden politik. Jag vill inte ha den öppna rasismen som skulle komma med dem”. Lööf hade ju samma utgångspunkt när hon och Centerpartiet sa nej till en M-KD-regering, men uttryckte sig annorlunda. Sjöstedts ord träffade dock Ebba Busch Thor i veka livet och tyckte att det var en allvarlig anklagelse att bli anklagad för att medverka till rasism.
Åkesson, vars parti var det som föranledde Sjöstedts ursprungliga utspel, valde att närapå lämna studion, men sansade sig och fortsatte debatten. Ulf Kristersson träffade rätt med sitt konstaterande att ”vi pratar om riktiga sakfrågor, fler borde ägna sig åt det än spel.”. Förutsägbart - den repliken används alltid av någon i en sådan här debatt - men alls inte fel när det började bli lite väl mycket krånglande.
Det fanns en struktur i debatten, tro inget annat; allt handlade inte om vem som gjorde vad med vem och varför. På dagordningen stod migrationen - inget nytt eller direkt kreativt yttrades dessvärre i den frågan - välfärden, kriminaliteten och klimatet. Föga förvånande körde debatten om klimatpolitiken snabbt fast på kärnkraften. Men det var samtidigt fascinerande att notera, att det faktiskt råder stor enighet om att omställning av dagens fossilberoende är avgörande för att nå klimatmålen.
Skillnader finns, men de handlar i huvudsak om huruvida det som ska komma istället enbart ska vara förnybart eller om det även fortsättningsvis ska finnas en mix av fossilfritt och förnybart.
Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och till och med Sverigedemokraterna har goda argument för att varna för elbrist och att tala för att bevara, utveckla och förnya dagens kärnkraftsreaktorer. Det är av avgörande betydelse att det finns tillräckligt med el för att klara den massiva elektrifiering av de flesta transport- och tillverkningssektorer.
Men regeringssidans argument är svåra att avfärda: Om marknaden inte vill investera i kärnkraft med motiveringen att det är billigare och går snabbare att satsa på omställning till uteslutande förnybara energislag torde det väga tyngre.
Det politiska landskapet har och fortsätter ritas om. Det känns ändå lite märkligt att kärnkraften snart 40 år efter folkomröstningen om dess framtid, ännu står så högt upp på dagordningen.
