Sakpolitisk samsyn är inte allt
Ulf Kristersson har säkert haft bättre helger än den senaste. Det kan inte vara särskilt angenämt att först gå till talmannen i förväg och erkänna att han i nuläget inte kan bilda någon av de tre slags regeringar han hade på gång. Att sedan sitta i SVT:s Agenda och om och om igen få upprepa sig om detta misslyckande kan skaka om den mest stabile. Notera att han egentligen inte sa ett ord om Sverigedemokraterna, som ställer till det genom att med sin blotta närvaro försvåra – rentav omöjliggöra – en Alliansregering.
Att det i spåren av Kristerssons ”helg i helvetet” har uppstått en hatkampanj mot Centerpartiet och Liberalerna från besinningslöst håll till höger om högern, får nog betraktas som ofrånkomligt. Tonläget är högt, ansiktsfärgen hög och oförsonligheten långt större än oenigheten bland Alliansledarna. Det hjälper naturligtvis inte alls i rådande läge.
Det finns naturligtvis andra sätt att se på det som nu händer och på förutsättningarna att bilda en ny regering. Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson skrev i måndagens tidning att ”i riksdagen finns nu en historiskt bred majoritet för en klassisk borgerlig politik och en svag vänsteropposition. För partiet som prioriterar borgerliga dygder borde det vara självklart att bilda regering, med ett eller flera allianspartier, enligt denna logik”. I Nilssons ekvation ingår Sverigedemokraterna i denna breda majoritet. Lite längre fram i texten skriver han också att ”om man sköter kontakterna med SD korrekt kommer SD inte att störta en M-regering på grund av småsaker eller extrema ståndpunkter”.
Så kan det säkert vara. Det mesta talar för att Nilsson har rätt i att SD i många avseenden och sakpolitiska ställningstaganden numera är att betrakta som ett rent högerparti. Den omsvängningen kan säkert leda till samtal om sakernas tillstånd i riksdagens utskott.
Men sedan var det detta med Nilssons påpekanden om SD och ”dygder”, ”småsaker” och ”extrema ståndpunkter”. Och då blir det genast svårare.
Fråga exempelvis Fredrik Saweståhl, kommunstyrelsens ordförande i Tyresö och tillika ordförande för Moderaternas hbtq-förbund Öppna Moderater om SD:s syn på hbtq-personer är förenligt med sådana ”borgerliga dygder”. Eller är homofobi och extremismvurm, som bland andra Moderaternas samarbetsparter i Hörby, sverigedemokraten Stefan Borg, har ertappats med, bara en ”småsak” i sammanhanget?
Nog för att det finns extremism och homofobi på många håll i samhället, och visst kan det finnas skäl att anta att partiet kan förändras om det släpps in i värmen. Men hur ska de oändligt många varuprov på vad SD ser som ”dygder” gå att förena med de borgerliga dygder som trots allt de fyra Allianspartierna historiskt såväl som i dagsläget förkroppsligar? Är det tillräckligt att vara överens om skattepolitik, arbetsmarknadsfrågor och om ett svenskt Nato-medlemskap?
Och om inte hbtq-personer räcker som offer, vilka andra grupper ska Allianspartierna tvingas överge för att kunna låta den sakpolitiska samsynen få regera ostört?
Även dessa frågor måste besvaras innan det går att ta ställning till någon form av regeringsalternativ där SD på ett eller annat sätt ska räknas in.
