Så lätt blir skogen en myt
Idégodset skymtade fram i journalisten Maciej Zarembas reportageserie med just namnet ”Skogen vi ärvde” (Weyler 2012). Men nyligen kom ett än mer tydligt exempel när Thomas Tidholm skrev en artikel där han menade att ”det brutala skogsbruket hotar den svenska folksjälen” (DN 18/12) .
Föreställningarna i Tidholms artikel är en blandning av nationalism, mysticism och socialism. Det historiska naturtillståndet förutsätts vara välskötta gammalskog. Sådana antas svenskar ha levt med och formats av under årtusenden fram till mitten av 1800-talet. Då kom privata intressen in och köpte skog som tidigare ägts gemensamt. Detta ledde då till en skövling som fortsätter in i våra dagar.
Redan i sakförhållandena har Tidholm fel, vilket uppmärksammas i en debattartikel av Rolf Björheden i tidningen Skogen (19/12). Kvalitén på de svenska skogarna var sämre innan landet fick stärkt skydd för privatägande och ett ökande intresse för att tjäna pengar på skog. Att vi idag har stora välskötta skogar på svensk landsbygd är tack vare skogsbruket.
Detta är de flesta historiskt intresserade medvetna om. Det räcker att titta på de första fotografier som togs på landskapen här i Sjuhäradsbygden. Trädlösa ljunghedar bredde ut sig till horisonten. Skogarna som fanns räckte inte till för att den tidens befolkning skulle kunna bygga bostäder eller hålla värmen. Barn från Kinna och Skene kunde få gå i timmar till Svenljunga eller Rävlanda för att plocka bränsle och bära hem. Situationen var likadan i stora delar av Skaraborgs län, i Halland, Bohuslän och betydande delar av Småland. De trista hedarna och bristen på träd var heller inte nytt. Det hade beskrivits av tidigare genomresande som Esaias Tegnér och Carl von Linné.
Idén att tidigare generationer i nationen bodde i och formades av skogen är helt enkelt en myt. Det är inte ens en svensk myt – utan tillhör nationalismens allmängods. I boken Skog, landskap och minne - en civlisationshistoria (Gedins 1997), beskriver den brittiske historikern Simon Shama flera länders nationella myter om skogen. Tyskarna såg sin nations vagga i dimhöljda skogar där romerska legioner kunde försvinna. Engelsmännen kunde under industrialismens dagar för sitt inre ännu se ”the proper England” med Sherwoodskogar. Amerikanerna skapade sina nationalparker i Yellowstone och för att skydda sin nationalkaraktär av pinonjärer. Till och med sena nationalister som israelerna gjorde skogsplantering till del av det nationella projektet.
Det är naturligtvis ingenting fel i att ha nationella myter, men vi kan inte forma spelreglerna för dagens och morgondagens skogsbruk utifrån dem. Sanningen är att över 300 000 människor äger skog i Sverige och intresset för bevarandefrågor och biologisk mångfald är stort. Hur ansvarstagandet och långsiktigheten kan fortsätta att stärkas bör vara utgångspunkt för debatten om skogsfrågor. I vilket annat politikområde skulle en debattör i landets största tidning komma undan med att varna för att den svenska folksjälen är hotad?
