Annons

Mikael Hermansson: Så är det: Jag älskar Borås ändå

Glöm politiken för ett ögonblick. Tillåt mig att så här en lördag i regnets tid skriva om mitt förhållande till staden vid Viskan.
Mikael HermanssonSkicka e-post
Publicerad 15 september 2018
Mikael Hermansson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Utsikten genom fönstret på 2:ans buss en smutsig dag i vintras. Så ser Borås ut. Också.
Utsikten genom fönstret på 2:ans buss en smutsig dag i vintras. Så ser Borås ut. Också.Foto: Mikael Hermansson

Jag tror att jag blev boråsare 1967. Det kan visserligen ha varit hösten 1978, eller möjligtvis våren 1984 då jag började arbeta på osaligen insomnade Västgöta-Demokraten. Eller måste jag rentav sätta detta datum så sent som 2004, när jag flyttade hit för andra gången?

Det kan tyckas vara aningen anmärkningsvärt, detta att jag inte kan sätta fingret på den exakta tidpunkten bättre än så; jag är inte så lite imponerad av en av stadens äldre gentlemen, Leif Petzäll, med sådan självklarhet kan skriva ”boråsare sedan 1935” under sina insändare i BT.

Annons

Min första upplevelse av staden fick jag i samband med en skolutflykt till djurparken, den andra då mitt basketlag kom på besök och dunkade sönder Boråshallens västra korg. Efteråt fikade laget på Wahlströms, köpte skivor på Waidele och åkte hem till det som Borås och Göteborg hade gemensamt – regnet. I jämförelse med mitt Hisingen var staden vid Viskan dock städad, öppen och välkomnande.

En novembereftermiddag 1978 fick jag se en annan sida av Borås. Vi var några som åkte från Hjälmareds Folkhögskola för att gå på bio; vad vi skulle se minns jag inte, men vad jag såg var en stad som såg ut att ligga i ruiner. Vi åt pizza på Napoli vid Kungsleden och betraktade den tomhet som branden på stadshotellet tidigare under året hade lämnat efter sig.

Det normala hade väl varit att resa sig upp, tacka för maten och åka hem igen. För gott.

Anslagstavlan är rensad. Händer det inget eller har det redan hänt så mycket att det först måste göras plats för det som ska hända?
Anslagstavlan är rensad. Händer det inget eller har det redan hänt så mycket att det först måste göras plats för det som ska hända?Foto: Mikael Hermansson

Men så blev det inte, som sagt. Jag kom tillbaka och Borås av i dag är sannerligen inte en ruin. Det regnar fortfarande, ja, men det är väl en av förklaringarna till varför det är en så osedvanligt grön och vacker stad som det är lätt att känna sig hemma i.

Förändrad till det yttre, uppsnofsad och välkammad, ser den framtiden an med tillförsikt. Och snart är det dags för 400-årskalas. Grattis till oss i förskott!

Men det dåliga självförtroendet då? Det som SR:s program Stadsinpektionen i slutet av sommaren inte längre kunde se spår av, efter att ha nöjt sig med att betrakta den yttre förändringen? Naturligtvis finns det kvar. Det sitter djupt. Men det tar sig inte längre lika tragikomiska uttryck som när stadens styrande, genom ett antal kommunalt dirigerade kampanjer, försökte motverka negativ omvärldsbild och svag självbild – och man snarare råkade förstärka det man ville förändra. ”Klart Borås” som en av kampanjerna hette, motsades av ju verkligheten. Det finns alltid faktorer som inte går att påverka. Som regnet.

Korsningen Yxhammarsgatan / Kungsleden en septembermorgon.
Korsningen Yxhammarsgatan / Kungsleden en septembermorgon.Foto: Mikael Hermansson

Det bästa sättet att ”sälja in” en stad är och förblir att se till att den fungerar. De många skulpturerna, högskolans expansion och Simonslands förvandling gör sitt till, naturligtvis. Men i mångt och mycket bygger boråsarna snarare sin bild av staden på hur de lever sina liv, vad som händer på arbetsplatsen, vad som sägs runt köksborden och i bilen på väg till dotterns fotbollsträning och sonens fiollektion. Kort sagt, ett bra vardagsliv betyder mer. Hur kommunens folkvalda och tjänstemän hanterar äldre- och barnomsorg, kollektivtrafik, skolan, kulturen, miljön med mera, är i sammanhanget viktigare än exempelvis de målsättningar, planer och program som så ofta strömmar till när den politiska handlingskraften tryter. Och i den pappersflod som uppstår, tenderar sans och vett att drunkna. Det är i sådana lägen som stadens folkvalda bygger ett glashus för 36 miljoner som de sedan inte vet vad det ska användas till.

En vän i vardagen. Pinocchio klarar av att stå ute i kortbyxor trots att det snöar.
En vän i vardagen. Pinocchio klarar av att stå ute i kortbyxor trots att det snöar.Foto: Mikael Hermansson

Kanske har också den yttre marknadsföringen av staden lärt sig något väsentligt med åren. När Facebookgruppen Borås i bilder uppstod i somras, säkert som en motvikt till bland annat det så kallade ”arkitektupprorets” listning av Borås som den åttonde av Sveriges fulaste städer, fanns det visserligen en påtaglig risk att det hela skulle bli ett återfall och en manifestation av det där dåliga självförtroendet. Men efter att ha följt gruppen sedan den började, kan jag med tacksamhet konstatera att den faktiskt inte väjer för verkligheten. Borås har så många utseenden, temperament och kvaliteter att bara helheten, inte det utvalda och tillrättalagda, kan göra staden rättvisa. Den sortens underifrån-marknadsföring har sina absoluta fördelar.

Jag bidrar ovan med fyra egna bilder till bilden av staden som i normala fall knappast skulle kunna beskrivas som smickrande.

Men det är ju så Borås ser ut. Också.

Annons

Annons
Annons
Annons
Annons