S panik i väntan på kollapsen
Oron inför det stundande riksdagsvalet är omfattande i många partier. Det är förståeligt. Politiken har förändrats i grunden med transformeringen till en treblockstruktur. Folkpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna balanserar alla kring riksdagsspärren. Men ingenstans lär paniken vara så utbredd som i Socialdemokraterna.
Även om de ledande socialdemokraterna inte vill tro att det är vad som händer sätter det ändå skräck i dem. Spå i kaffesump är en sak, opinionsundersökningar en annan. S är inte längre ett särartsparti. Ett av tre just nu jämstora partier. Frågan är hur länge det är så.
Det stora problemet för S är att partiet vann. Nackdelen för just Socialdemokraterna är att de sedan 1980-talet saknar mål och mening. Det är denna brist på riktning som gör att S svänger så betänkligt numera. Partiet famlar i mörkret och har svårt att leverera politiska svar på de frågor som väljarna bryr sig om.
Det senaste exemplet på detta är en debattartikel i Expressen där försvarsminister Peter Hultqvist (S) och justitite- och inrikesminister Morgan Johansson menar att Moderaterna och Sverigedemokraterna föder gängkriminaliteten (12/7).
Ministrarna har rätt i att bristen på framtidstro som präglar många utanförskapsområden är ett allvarligt problem. Att det skulle ha något som helst samband med Moderaternas jobbskatteavdrag är däremot verklighetsfrämmande. De svenska utanförskapsområdena är tämligen socialdemokratiska till sin natur och det är ett mönster som ingen hittills har lyckats bryta. Att kalla de blygsamma tillskott regeringen har gett polisen för historiska satsningar är direkt löjeväckande.
Samma panik ses på exempelvis landets största ledarsida, socialdemokratiska Aftonbladet. Där gjordes nyligen ett tappert försök att jämställa den demokratiska högern med nazismen (10/7).
Om den socialdemokratiska rörelsen vill behålla några väljare alls över de kommande valen bör den lägga band på sina ryggmärgsreflexer snarast. Det är inte ännu en makaber överdrift som kommer att hjälpa utan politik som löser faktiska samhällsproblem.
