S kan vinna på regeringskris

Ledare Artikeln publicerades

Vi tröstar oss med att Sverige minsann inte är någon bananrepublik, vi ägnar oss inte åt polsk riksdag här och något nytt Italien med regeringar som byts oftare än kalsonger ska vi inte bli.

Förnuftet råder ändå här, hos oss, eller hur?

Så även om sju av tio sverigedemokratiska väljare i Aftonbladets webbpanel sa att de anser att partiet borde rösta för Alliansens budgetförslag, och därmed i praktiken tvinga Stefan Löfven att avgå som statsminister, torde partiledningen ändå mest värna den till synes säkra vågmästarrollen.

Bara nio procent av SD-väljarna föredrog i undersökningen att partiet följer riksdagens praxis och lägger ner sina röster när kammaren väntas rösta om ramarna för statsbudgeten på onsdag.

Denna opinion till trots är det vårt stalltips att de facto partiledare Mattias Karlsson uppmanar sina 48 partigruppsledamöter när de samlas klockan 16 i morgon att spela politisk mognad-kortet och låta S-MP-budgeten gå igenom. Men brasklapp är på sin plats. Hur taktgående är riksdagsgruppen, nu när ledarfrågan är oklar och många lockas av ett upplevt opinionsmässigt momentum; om SCB:s partisympatimätning som publiceras klockan 9,30 i dag visar ett fortsatt lyft stärks förstås argumenten för att försöka nå nyval.

Mot att det alls skulle bli ett sådant talar Alliansen. Den må gå fram med sin samlade budget, och självfallet skulle Alliansen kunna formera en minoritetsregering likt under förra mandatperioden även om ny Moderatledare inte kröns förrän 7 mars. Men viljan att ta ledartröjan finns inte i dag. Borgerligheten behöver långt mer tid för batteriladdning.

Det känner förstås även Stefan Löfven. Så uppståndelsen nu handlar mer om sverigedemokrater som söker, och får, uppmärksamhet. Men också om uppvaknande och baksmälla efter ett hastigt ingånget bröllop mellan socialdemokrater och miljöpartister som mer grundades i ömsesidigt maktsug än äkta förälskelse.

När till och med nyss avgångna språkröret Peter Eriksson vädrade sin frustration i SvD är det lätt att tänka sig hur snacket gick i korridorerna under partikonferensen i Karlstad i helgen.

”Om den här regeringen ska överleva så måste den klara av att skapa allianser utanför sig själv. Det är något som man hittills har klarat sådär”, sa Eriksson träffsäkert.

Vice statsminister Åsa Romson har ju för sin del fronderat så öppet mot sin egen regering att vi knappt vågar tänka på vilka ord stillsamme Stefan Löfven använt bakom sin stängda dörr i Rosenbad.

Det finns skäl att tro att statsministern spelade teater när han häromdagen sa att ”det skulle vara ett oansvarigt agerande av SD och inget annan parti har gjort det hittills. De får fundera över om de ska betraktas som ett seriöst parti eller inte”.

Röstar SD för Alliansens budget kan Löfven med gott samvete samla sin partistyrelse på Sveavägen 68 och

argumentera för en regeringsombildning utan Miljöpartiet. Hellre snabb skilsmässa än långvarig söndring. Stora delar av Rörelsen skulle omfamna honom.

Vägen mot breda uppgörelser i för landet viktiga frågor skulle öppnas och samtidigt på allvar sätta Alliansens hållfasthet på prov.