Revolution pågår – men lyssna även till de tysta

Riksdagen Artikeln publicerades
Janine Alm Ericson (MP) från Alingsås under måndagens riksdagsdebatt angående Metoo-uppropen.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Janine Alm Ericson (MP) från Alingsås under måndagens riksdagsdebatt angående Metoo-uppropen.

RIKSDAGSHUSET, måndag. #metoo beskrivs nu ofta som en revolution som inte går att stoppa, och som med alla revolutioner åker en del oskyldiga offer med i svallvågorna. Det går absolut att förstå att många känner att det är ett pris vi får ta.

 

Styrkan i #metoo-uppropen och känslan av att ”det är nu det händer” är fortsatt stark. Ingen läskunnig människa i Sverige har kunnat undgå detta.

Ingen man, skyldig eller oskyldig – vad som nu läggs i detta begrepp, ett bekymmer med #metoo är absolut att det omfattar så vitt skilda former av oönskade handlingar – har rimligen kunnat låta bli att rannsaka sig själv; har jag, möjligen helt ovetande, otillbörligt utnyttjat ett överläge? Har jag verkligen markerat mot olämpligt uppträdande som jag råkat se?

Just här tror jag att #metoo-uppropen, där runt 50 000 kvinnor på olika sätt deltagit, har sin största förtjänst: Vaksamheten hos den breda gruppen män inför övergrepp, mer eller mindre allvarliga, mot kvinnor är en annan i dag, jämfört med för en månad sedan.

I revolutionens spår har vi sett mindre vackra sidor av myntet. Politiska hämndförsök. Rent skvaller i sociala medier. Uthängningar som rimligen inte står i proportion till belagda gärningar, till publicitetsskada och till graden av allmänintresse. Collateral damage, brukar sådant beskrivas om i strider där man tvingas acceptera civila offer för det högre syftet.

Riksdagens #metoo-debatt på måndagen kan nog sägas anslöt sig till den tanken, även om varningar restes. Ja, debatt och debatt… här stod en representant från vart och ett av de åtta riksdagspartierna och gjorde alla engagerade, i flera fall personligt färgade, inlägg där meningsmotsättningarna och replikerna var få och återhållsamma.

Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) under #metoo-debatten i riksdagen.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) under #metoo-debatten i riksdagen.

Samtliga i riksdagens talarstol var - kvinnor. I plenisalen, med plats för 349 ledamöter, räknade vi till tre (3) lyssnande män.

Visst kan man hävda att den politiska hettan i frågan är låg, vem är inte för jämställdhet och emot övergrepp och svinerier?, men visst var det undermåligt att inte ett enda parti lyckades få upp en enda man på talarlistan.

Debatten var begärd av Vänsterpartiet och deras taleskvinna Rossana Dinamarca markerade redan i en artikel på DN Debatt vart hon ville komma: #metoo kan inte enbart handla om åtgärder mot sexuella övergrepp, utan borde också leda till stora förändringar inom arbetsmarknads- och ekonomiska politiken, menade hon: Bort med anställningsformen allmän visstid och snabba på jämställda pensioner, så att kvinnor har råd att säga ifrån eller lämna ett förhållande. ”Vi har ett katastrofläge och måste agera därefter”, ansåg Dinamarca.

Men där slarvar Vänsterpartiet med korten. Det blir inte seriöst att diskutera brister och åtgärder i pensionssystemet utifrån #metoo, och lagar mot kränkningar på arbetsplatser finns. De ska användas.

Det var knappast heller en tillfällighet att just Dinamarca, som slirat i frågan förr, under debatten inte lade energi på att tala om den grupp kvinnor som kanske upplever den största jämställdhetsbristen, men har svårast att göra sig hörd: De många många tusen som lever under olika grader av hedersförtryck.

Den ende om talade tydligt om dem var i stället Miljöpartiets Janine Alm Ericson från Alingsås.

””I spåret av detta kom uppropet #underytan, om de kvinnor som utsätts för och lever under hedersvåld- och förtryck”, sa hon. ”Men det uppropet nådde inte så många medier, av den enkla anledningen kanske för att så få vågade berätta. Men det är också en berättelse värd att ta på allvar, trots att den saknar de personliga erfarenheter som annars betecknat #metoo-rörelsen. Den rädslan är i sig talande (…). Vår kamp måste gälla alla kvinnor”.

I Maria Arnholm har Liberalerna ett namn som i frågor om jämställdhet ingen kan slå på fingrarna. Därför fanns särskilt goda skäl att lyssna till just hennes inlägg: ”Förtrycket (…) är nu en gång för alla synliggjort. (…) Det är nu upp till oss feminister att hitta ett språkbruk så att alla lyssnar”, sa hon.

Där ligger tricket: Att tala så att de som bäst behöver det faktiskt lyssnar.