Regeringens fel, inte afghanernas
Två migrationsdomstolar har vägrat att tillämpa den, Migrationsverket har tagit en paus med ärenden som berörs av lagen. Men att den så kallade ”gymnasielagen” inte håller måttet är ingen nyhet. Redan lagrådets kritik mot den rödgröna regeringens proposition var mördande.
De var inte ensamma i sin kritik. Aldrig tidigare har så många remissinstanser avvisat en lag med sådant eftertryck.
De ensamkommande unga afghaner som under 2015 hamnade i kläm när drygt 160 000 flyktingar sökte asyl i Sverige, många efter att bokstavligen ha vandrat genom ett Europa som inte brydde sig som att ge ens det minsta skydd, har väldigt lite med själva laghaveriet att göra. De är snarare oförskyllda offer för den svenska migrationsbyråkratins sammanbrott och fick inte sina asylansökningar behandlade i rimlig tid. Hade så skett hade saken hamnat i ett annat läge.
Under den långa väntan på besked kom de av naturliga skäl att i olika grad etablera sig i Sverige, många började skolan. Men ”gymnasielagen” stiftades inte för att möta deras behov, eller ens för att i efterhand ge dem den rättvisa hantering de borde ha fått långt tidigare.
Den var en dålig kompromiss, en undanflykt för att slippa ett problem. Vid det här laget vet vi att den var feltänkt från första början.
Ty istället för att ge upprättelse för utebliven prövning i tid, och därmed en andra chans, gjordes de ensamkommande istället till offer för ett nytt haveri – den här gången i riksdagen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste i egenskap av regeringspartier det ta politiska ansvaret för vad de har ställt till med; de har med den lagen gjort situationen om något svårare för de ensamkommande.
Centerpartiet, som också röstade för lagen i riksdagen, får ta sin del av ansvaret. Men det går samtidigt att förstå partiets motsägelsefulla agerande. Det fanns inga andra förslag på bordet som gav de ensamkommande det erkännandet att det inte var deras eget fel att deras asylansökningar inte prövats i tid.
Det råder inga större tvivel om att den bästa lösningen på de ensamkommandes situation hade varit att ge dem amnesti. De som berörs av den ifrågasatta lagen utgör trots allt en avgränsad grupp som Migrationsverket under normala omständigheter skulle ha prioriterat.
Mänskligt att döma kommer det alternativet knappast att bli det politiska svaret på domstolarnas agerande. Det ska mycket till för att något ska hända före det val som antas avgöras på migrationsfrågan.
Så de ensamkommande lär hamna i kläm en tredje gång.
