Mikael Hermansson: Rädslan för att ”dalta” är tramsig
Det tillhör ovanligheterna i livet att jag läser Aftonbladets ledarsida med någon större behållning, men i veckan infann sig ett av dessa ögonblick då den LO-ägda rösten var värd annat än rutinmässig uppmärksamhet. I en krönika med rubriken ”Moderaterna tramsar om IS”, signerad av Daniel Swedin, finns ett par rader som fastnade:
”Snart två decennier med utbyggd terrorlagstiftning och straffskärpningar för att komma åt islamister och andra extremister har alltså inte räckt och nu är vi framme vid något sorts åsiktsförbud. Man skulle kunna fråga sig om det verkligen är fler lagar som behövs när det som finns kvar är att förbjuda åsikter. Men någon tid för sådana reflektioner finns inte. Man får inte misstänkas för att dalta.”
”Tramsar” får stå för Bladet. Jag är inte heller säker på att just reflektionen om åsiktsförbud är den mest relevanta i sammanhanget – ännu. Men onekligen har Swedin en poäng när det gäller den allmänna iakttagelsen om avsaknaden av reflektion och om partiernas ambition att inte vilja framstå som mjukisar. Denna rädsla leder till att partiledare, ministrar eller talespersoner inte förmår att säga det som i nuvarande läge skulle vara mer relevant – att Sverige ska agera med självförtroende utifrån de lagar vi har och den rättspraxis som är i bruk.
Den sortens statsmannaskap kräver självförtroende, inte minst när skallen ökar i styrka och drevet går. Det är begripligt utifrån den rådande opinionskänsligheten men beklagligt i förhållande till det allvar som omgärdar frågan om hur IS-krigare och deras anhöriga ska hanteras.
Det tålas att sägas igen och igen: Rimligen ska inte rättsstaten bli sin egen värsta fiende och spela terrorsekter och andra, likartade organisationer i händerna.
Det är utifrån existerande lagar som de som deltagit i terrorn ska hanteras, prövas och dömas, inte utifrån lagar som saknas eller ännu dröjer. Inte heller ska praxis ändras bara för att det handlar om de mest avskyvärda ohyggligheter som kan tänkas.
När Erik Nord, polismästaren i Göteborg, härom dagen ansåg att de svenskar som rest till Syrien för att ansluta sig till terrorrörelsen skulle fråntas sina medborgarskap gjorde han sig till talesperson för många som gladeligen verkar bortse från lagar som nu är verksamma. De två personer som han i en intervju med GT exemplifierade sitt utspel med visar att han avsåg att göra människor statslösa, vilket Sverige förbundit sig i internationell rätt att inte göra. Och även om han ”bara” avsåg de som har dubbelt medborgarskap vore det likafullt ett slag i luften; en sådan lag skulle kunna finnas fram först 2023.
Hittills är det bara Sverigedemokraterna som lagt sig på samma nivå som Nord. I Aktuellt i måndags menade rättspolitiske talespersonen Adam Marthinen att Sverige mycket väl skulle kunna göra IS-terrorister statslösa oavsett enkelt eller dubbelt medborgarskap. Till vilken stat de i så fall skulle utvisas till kunde han inte ange. Och om det inte var möjligt återstod ”andra lösningar”, ett ordval som inte utan vidare kan frigöra sig från sin historiska belastning.
Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna kan tänka sig att lagändring som gör det möjligt att dra in det svenska från den som har dubbelt medborgarskap. Bortsett från tidsdräkten till en sådan lag kan vara införd återstår då fortfarande den svårhanterliga frågan om verkställighet. Går det att ta ifrån någon ett medborgarskap om det andra inte ger motsvarande skydd som folkrätten föreskriver? Till vilket stat ska i så fall den som förlorar sitt svenska utvisas?
Mårten Schultz, professor i civilrätt och juridisk kommentator i Svenska Dagbladet tillförde i veckan ännu en aspekt kring konsekvenserna av att ”avsvenska” den som begått terrorbrott:
”Juridiskt kan det innebära risker för att personer som blivit av med ett svenskt medborgarskap inte kan ställas inför rätta någonstans alls för övergrepp som begåtts under kriget. Jag tror att få vill genomföra en reform som kan ge krigsförbrytare eller terrorister immunitet.”
Ett antal svenska folkrättsexperter som Mark Klamberg och Hans Corell har i veckan påpekat att det finns fastlagda ordningar på plats för hur krigsbrott, terrordåd och folkmord ska hanteras. Den viktiga frågan blir då den om hur ska dessa bäst tillämpas avseende de terrorister som i dag främst återfinns i kurdiskt förvar i Syrien.
Knappast genom att hitta på nya ordningar – krigstribunaler med mera – som företrädare för de två största partierna har jagat varandra med.
Här lyser rädslan för att ”dalta” fram som allra tydligast. Den hänger samman med en inte bara en osund, närmast tramsig opinionskänslighet utan också vad som framstår som en gemensam ambition att dölja det uppenbara:
Att de partier som nu gör allt vad de kan för att hålla ett antal terrorister borta från landet inte har förmått eller velat lägga fram sådana lagförslag som de nu hävdar är den enda lösningen.
