Public service är värt en skatt

Borås Artikeln publicerades
Foto:
Sture Nordh, ordförande, Ida Karkiainen (S), ledamot och Olof Lavesson (M), ledamot i den parlamentariska public service-kommittén lämnar över delbetänkandet om nytt finansieringssystem för radio och tv tillkultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP). En skatt istället för licensavgift stryker under värdet av public service, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.

Att public service finansieras via skattsedeln, som ett aktuellt förslag vill, stryker under dess värde. Det menar BT:s Stefan Eklund.

Snart är TV- och radiolicensen ett minne blott. Istället ska vi betala skatt för att statens public service-verksamhet ska kunna fortsätta. Det är bra. Det goda samhället ska värna en journalistik som står fri från kommersiella intressen, är tillgänglig för alla medborgare och utgör en stimulerande konkurrens för den privata delen av mediebranschen. Att den journalistiken finansieras via skattsedeln stryker under dess värde.

Men, det ska också sägas, den nya finansieringsmodellen gör det inte lättare för Sveriges Radio och Sveriges Television att hävda sin betydelse i den publika debatten. Ska vi betala skatt för att SVT exempelvis ska kunna sända program där präster dejtar? Eller som det uttrycks på svt.se: ”Fyra kärlekskranka själasörjare letar efter den stora kärleken”. Pedagogiken kring den typen av program kan bli snårig när de skattekronor som går till SVT ställs mot vård, skola och omsorg.

Ändå är den modernisering som Public service-kommittén under ledning av Sture Nordh presenterade i måndags nödvändig. Licensavgiften, med alla sina kopplingar till vilka apparater man har i hushållet, har spelat ut sin roll. En skatt är konsekvent och enkel att begripa.

Samtidigt är det lätt att förstå den tveksamhet inför förslaget – det är bara ett förslag, minns det! – som hörs från SR:s håll (men inte från SVT:s, det finns en intressant skillnad där som inte underlättar public service-bolagens argumentation). Med en skattefinansierad statlig radio och TV befinner sig verksamheten närmare politiken. Och är det något public service inte ska vara så är det nära den politiska makten. Det räcker att se vad som har hänt i länder som Polen och Ungern där public service inte längre är en oberoende kraft. Politiska ingrepp har gjort att utbudet styrs utifrån en politisk (och i dessa fall nationalistisk) agenda.

Kan det hända i Sverige? Det kan hända i Sverige. Det finns politiska rörelser som eftersträvar en sådan mediepolitik.

Visst, det förslag som Sture Nordh presenterade innehöll flera punkter som sades värna oberoendet: En förlängning av tillståndsperioden från sex till åtta år och att inte tillåta politiker i avgörande styrelser, till exempel. Räcker det för att väga upp risken med att hamna på skattsedeln? Det borde det göra. Men säker går inte att vara. Mediebranschen och mediepolitiken är milt uttryckt rörlig materia idag, med all den teknisk utveckling som oavbrutet sker och de omvälvande politiska och populistiska rörelser som strävar efter att sätta villkoren för framtidens public service.

Det som presenterades i måndags gällde enbart finansieringen. Kommittén ska återkomma 2018 med ett nytt betänkande som handlar om hur public service ska tillåtas agera i det nya digitala landskapet. Det är egentligen en mycket större och viktigare fråga än finansieringsmodellen.

Här finns det starka röster, både från politiskt håll och från den privata mediebranschen, som vill begränsa SR:s och SVT:s roll. Public service ska producera ljud respektive bild, inget annat. Annars utövar man en osund konkurrens gentemot de kommersiella medierna. Så låter det. Punkt slut.

Det är en olycklig inställning. Om public service-bolagen inte tillåts utvecklas i takt med sin tid och finnas på alla digitala plattformar riskerar man att förtvina och på sikt bara angå en marginell del av befolkningen. Dessutom tappar de kommersiella medierna en nyttig konkurrent.

Det vore djupt olyckligt i tid då en mångfald av seriös journalistik är viktigare än någonsin.