Privata vårdalternativ en avlastning snarare än belastning

– Det här sticker ju enormt i ögonen, säger socialminister Lena Hallengren (S) apropå att den folkkära författaren Camilla Läckberg grundat den privata läkarmottagningen Hedda Care. Förra veckan slog den upp portarna på Östermalm i Stockholm och har sedan dess varit föremål för kritik, inte minst med anledning av priserna där ett läkarbesök kostar mellan 1 150 och 2 490 kronor. Detta till följd av att det saknas avtal mellan kliniken och Stockholms region.

Bland kritikerna finns socialministern som menar att det är ”mycket farligt” då privata kliniken frångår en klassisk svensk princip där vård ska ges efter behov, inte efter plånbok. Visst är det lätt att instämma med tanke på de höga priserna. Men som delägaren och pr-entreprenören Christina Saliba skriver på sin Instagram kan en privat mottagning med ett tiotal läkare knappast vara det största hotet mot svensk sjukvård.

Problemet är därför inte att ännu en privat klinik öppnar, utan att det offentliga inte levererar. Hedda Care är en motreaktion mot den befintliga vården och det är inte heller en slump att Hedda Care framförallt inriktar sig på kvinnlig vård då det finns påtagliga brister inom den.

Därutöver upplever många svenskar, både män eller kvinnor, att den befintliga sjukvården inte fungerar som den ska. Parallellt med att vårdpersonal grävs ned i administration och dokumentation ringlar vårdköerna långa och väntetiderna blir allt längre. Av Sveriges 21 regioner var det i år bara en region som till fullo uppfyllde en av punkterna i vårdgarantin, nämligen den om tillgänglighet via telefon. Det är snarare dessa problem som borde mana till oro hos socialminister Lena Hallengren – inte att en ny vårdklinik just öppnat.

Den svenska sjukvården befinner sig dessvärre inte i ett läge som gör det möjligt för socialministern att välja och vraka bland vilka aktörer som är att föredra. Snarare behöver sjukvården all hjälp den kan få. Privata aktörer, så även Hedda Care, borde således ses som den avlastning som det innebär snarare än det skulle vara en belastning för den offentliga sjukvården.

Det är dessutom stötande att socialministern väljer att ta kraft mot en enskild vårdklinik när det är så uppenbart att det finns strukturella problem i hela sjukvården. Om dessa kunde få Hallengrens uppmärksamhet lika mycket som Hedda Care fått hade kanske privata alternativ av detta slag inte behövt uppstå alls.