Populismens grepp om media

Ledare Artikeln publicerades
Marine Le Pens spel med media är en del av hennes framgångsrecept, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Foto:

Som väl är ser det inte ut som om Marine Le Pen blir Frankrikes president idag.

Men skulle hon likt Trump och Brexit-anhängarna trotsa alla förutsägelser och lyckas så har det till stor del med hennes framgångsrika dompterande av de franska medierna att göra.

Historien om Front National och den franska pressen är ett tydligt exempel på vad som kan hända när populismen kopplar grepp om journalistiken. Det Marine Le Pen har gjort är att istället för att bara låta sig berättas av den politiska journalistiken har hon vänt på perspektivet och ihärdigt berättat sin historia om den politiska journalistiken.

Den taktiken sätter journalisterna i en besvärlig sits. De blir objektifierade och tvingas lämna sin plats som neutrala betraktare och rättfärdiggöra sitt arbete och det de skriver.

I en lång och mycket läsvärd artikel i The Guardian (sök på ”How Marine Le Pen played the media”) beskriver Caroline Monnot, franska tidningen Le Mondes politiske redaktör, Marine Le Pens strategi som en teaterpjäs där ”hon hela tiden drar in oss journalister på scenen för att agera mot henne. Vi blir en del av pjäsen vare sig vi vill det eller inte.”

Manuset är också skrivet av Le Pen. Hon representerar folket, pressen är del av etablissemanget, av den förmenta maktelit som består av journalister och politiker (som hennes motståndare idag, Emmanuel Macron, enligt Le Pen).

Front National var länge en marginell del av fransk politik och förekom nästan inte alls i fransk press. Under ledning av Marine Le Pens far, den ryktbare Jean-Marie Le Pen, betraktades partiet länge som en obskyr företeelse i marginalen. 1974 fick Jean-Marie Le Pen 0.74 procent av rösterna i presidentvalet.

Vändningen kom 1982. Jean-Marie Le Pen skrev till dåvarande presidenten Francois Mitterrand och klagade på att de statliga medierna inte gav honom något utrymme. Socialisten Mitterrand såg en möjlighet här: en framgång för Front National skulle skada hans motståndare på den traditionella högerkanten. Mitterrand ålade de tre statliga tv-bolagen att ge Le Pen mer tid i rutan.

Ett ödesdigert beslut. Jean-Marie Le Pen är en showman och i en numera berömd tv-utfrågning kollrade han bort programledarna och placerade sig själv mitt i den politiska debatt han tidigare varit utelåst ifrån. Senare samma år, 1984, fick Front National elva procent av rösterna i valet till Europaparlamentet och Jean-Marie Le Pen själv en plats där (som han fortfarande har kvar).

Framgångarna fortsatte och 2002 tog han sig, precis som sin dotter gjorde i år, till andra omgången av presidentvalet (där han dock var chanslös mot Jacques Chirac).

Marine Le Pen tog över partiet 2011 och hamnade snabbt i konflikt med sin pappa som uteslöts ur Front National 2015. Marine Le Pen har dock fortsatt sin pappas korståg mot pressen, men ännu mer framgångsrikt, det har varit en del av den ”av-demonisering” av partiet som hon har haft som målsättning.

Och här är vi tillbaka där vi började – att göra pressen till en motpart, en öppen fiende, har visat sig fungera.

Parallellen till Donald Trumps framgångar är självklar. Hans hämningslösa attacker på seriösa amerikanska medier har visat sig ha en potential hos en tillräckligt stor del av befolkningen för att bana vägen till Vita Huset.

Och i Sverige? Jo, visst är det lätt att se likheter mellan Front Nationals utveckling och Sverigedemokraternas.

Den journalistiska uppmärksamheten göder dem, oavsett innehållet. Tvärtom, ju aggressivare journalistik, desto större framgångar för dem.

Det är den sorgliga paradox vi journalister arbetar i idag. Kritiserar vi populisterna blir vi en del av deras show eftersom de har pekat ut oss som fiender. Det gäller förstås även den artikel du just har läst.