Politisk aktivism på fel plats
Nyligen kunde Borås Tidning berätta om stadsrevisionens riktar skarp kritik mot kommunstyrelsen i Borås för att ”det inte går att skilja på vad som är fakta och politiskt tyckande i beslutsunderlagen”. Den kritiken är inte ny och kommunledningen – oavsett politisk färg – brukar avfärda den med att den modell som staden valt fungerar väl. Vad denna omgång av kritik kommer att leda till är alldeles för tidigt att svara på.
Men det finns ett annat perspektiv på frågan om tjänstemäns insatser och politikers inblandning – nämligen det omvända: Hur ofta drivs förvaltningsanställda av en egen politisk agenda i sin tjänsteutövning?
Statsförvaltningens och kommunernas verksamhet formas inte enbart av partierna och deras representanter, utan också av en stor mängd så kallade opolitiska tjänstemän. Svensk förvaltningstradition förutsätter att offentligt anställda skiljer på personliga åsikter och tjänstemannarollen. Jan Olsson, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet, berättade nyligen för nyhetstjänsten fPlus (22/2) om sin och docent Erik Hysings forskning om överlappningen mellan aktivistiska miljöorganisationer och offentlig sektor. 11 procent av de 700 tjänstemännen som ingick i en undersökning klassades som radikala miljöaktivister. Dessa krävde bland annat en radikal omställning av samhället och en grundlig förändring av det kapitalistiska systemet.
Enligt Olsson är det naturligt att de mest övertygade miljökämparna söker sig till inflytelserika positioner. Han menar dock att detta bör ses som ett problem då det är en sammanblandning av offentliga och privata intressen. Att aktivister kringgår den demokratiska processen genom att skapa genomslag för sina politiska åsikter via exempelvis myndighetsutövning leder i längden till en urholkning av tjänstemännens opolitiska roll och förtroendet för förvaltningens beslutsmässiga integritet.
Miljörelaterade myndigheter kan anklagas för att slentrianmässigt ha övertolkat sina egna politiska befogenheter. På liknande sätt har till exempel vissa av Polisens vapenlicenshandläggare till synes omtolkat sin opolitiska handläggartjänst för att istället se sin roll som ett mer långtgående uppdrag än vad reglerna säger. I licensfrågor verkar det som att en liten grupp centrala handläggare ansett det vara ett självändamål att motarbeta ägande av vapen – även lagligt sådant.
Ett motargument mot att denna aktivistiska överlappning skulle vara ett demokratiskt problem är att den säkerställer att relevant sakkunskap finns i förvaltningen. Och kanske tillkommer kunskaper med engagerade tjänstemän. Men samtidigt återfinns där personer som istället för facklig kunskap kommer med ideologisk sådan. Det är en stor förlust för myndigheter och kommuner om aktivistiska nätverk får otillbörligt inflyttande genom tjänstemän som utnyttjar sin ställning.
Många aktivister drivs inte av en opartisk vilja att fullfölja sitt uppdrag på regelmässigt vis. De försöker i stället utnyttja sin roll för att föra en politisk kamp från insidan. Som Olsson och Hysings forskning visar är det alldeles för enkelt för aktivister att utöva inflyttande från opolitiska poster. Det förvränger hela idén med en förvaltning som implementerar de folkvaldas politik. Transparensen försvinner från tjänstemannautövningen när de egna politiska intressena får styra besluten.
