Politiker är dåliga poliser
Polisen står inför en grannlaga uppgift. 102 sprängningar på tio månader varav 32 har inträffat de senaste två månaderna. Lägg därtill skjutningar, bilbränder, rån och misshandel och en nygammal berättelse om ett förändrat, otryggare samhällsklimat tar form. Malmö sticker ut som särskilt drabbat, men även Borås har fått känna av såväl sprängningar som sanslöst våld.
Samtidigt görs framsteg. Det operativa arbetet i kampen mot den grova brottsligheten är föremål för förändring. Under en presskonferens förra onsdagen lovade rikspolischefen Anders Thornberg att det ”kommer att bli otroligt jobbigt att vara kriminell i Sverige”.
Den partipolitiska debatten däremot, gör det ofta lätt för sig. Det polemiska utspelet kommer inte sällan först, att söka svaret på det som borde vara huvuduppgiften för våra folkvalda först i andra hand. Hur ska då nyrekryteringen till gängen kunna brytas och hur ska de miljöer där de kriminella nätverken känner sig hemma förändras om inte det längre perspektivet ges företräde?
Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forsell förväntade sig i en debattartikel förra måndagen att regeringen skulle ”ta kontroll över situationen”, vilket ju på sätt och vis är ett rimligt krav. Men att politiker ska ta ”ta kontroll” handlar inte om att ta över det operativa ansvaret, vilket det kan låta som. Istället bör vi kräva att de ska verka i sin huvudsakliga roller – att arbeta förebyggande genom att se till att samhällets resurser används på rätt sätt och att nödvändig lagstiftning kommer på plats i tid. Detta med ”kontroll” måste också omfatta förmågan och viljan att tala om det som nu sker i förhållande till de klyftor som länge har präglar det svenska samhället; de som skjuter och spränger rör sig alldeles för hemtamt i landets 63 utanförskapsområden.
Förre brittiske premiärministern och Labourledaren Tony Blairs mantra när det gällde brott och straff handlade om att sammanföra två till synes motsatta förhållningssätt till ett helhetsperspektiv. Hans ”tuff mot brott, men också tuff mot orsakerna till brott” är en retorisk klassiker. De politiska förslag som Labour gick till val på 1997, bildade en helhet där de akuta och långsiktiga insatserna skulle samverka till det bästa. Blair lyckades dessutom bygga bred samsyn kring brottsbekämpningen genom att dels synliggöra vikten av en bred ansats, dels skapa utrymme för kompromisser.
De brittiska erfarenheterna visar att den politiska mitten är den naturliga samlingspunkten när större samhällsproblem förs upp på dagordningen – oavsett om det handlat om skolan, skatterna eller som nu skjutningar och sprängningar.
Den politiska debatten om det eskalerade våldet i Sverige kretsar dock mest kring fler poliser, längre batonger och hårdare straff – men också om att i högre utsträckning än tidigare skapa politisk polarisering. Det är som om själva syftet med hur debatten förs är att skapa splittring, för att den vägen kunna nå opinionsmässiga framgångar.
Förmågan till samling finns säkert kvar, men det är skralare med viljan. De samtal om åtgärder mot gängkriminaliteten som hölls tidigare i höstas, resulterade faktiskt i en bred samsyn kring regeringens 34 förslag – som dock mest kretsar kring hårdare straff och nya ”batonger” åt brottsbekämpningen. Men bilden av samtalen är likafullt att de misslyckades eftersom alla förslag som låg på bordet inte vann gehör. Hade målet varit att komma överens hade utgången och bilden av samtalen blivit en annan.
Den sans och måtta som krävs, återfinns främst inom polisens egna led.
Rikspolischefens bild av läget är högintressant: ”Min uppfattning är att hela samhället har misslyckats med ett fåtal individer, i grunden är Sverige fortfarande ett tryggt land. Det handlar om hela samhällets tillkortakommanden, och man måste angripa rotorsakerna”. När Göteborgs-Posten nyligen ställde frågan till 14 av landets polischefer svarade 11 av dem att de i första hand såg insatser mot nyrekrytering till gängen som viktigast. En av dem som svarade var Tomas Stakeberg Jansson, lokalpolisområdeschef i Borås:
”Mig veterligen har inte högre straff skapat färre brott. När vi poliser kommer in i bilden är det ofta försent. Det förebyggande arbetet är främst kommunens och lokalsamhällets ansvar. Ny offensiv lagstiftning är välkommen men det är genom att ungdomarna utbildas, blir sedda, hörda och bekräftade som vi kan komma till bukt med problemen. Allt annat är bara reaktivt istället för proaktivt”.
Tydligare än så kan inte den nödvändiga rollfördelningen mellan polis och politiker i kampen mot gängkriminaliteten beskrivas.
Det är hög tid att politiken hittar sin uppgift.
