PJ Anders Linder: Varning för den nya GOD-OND-skalan

Ledare ,
Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm 6 september i fjol: Stefan Löfven (S) höll tal under Refugees Welcome-manifestationen. Debatten inom statsvetenskapen om hur vänster-högerskalan i politiken behöver kompletteras får här ytterligare ett inspel, av PJ Anders Linder.
Foto:

Ibland går det fort. I min förra BT-krönika (7/8) skrev jag om att det blivit poppigt bland statsvetare med den sk GAL-TAN-skalan och att den säkert skulle bli flitigt använd av politiska kommentatorer framöver.

Artikeln publicerades 5 september 2016.

Tre veckor senare (28/8) startar SVT:s Agenda säsongen med ett inslag just om GAL-TAN.

Det handlar om att lägga ytterligare ett raster över människors värderingar utöver den klassiska höger-vänster-perspektivet. GAL står för Grön, Alternativ, Libertarian och TAN för Traditionell, Auktoritet, Nationell.

Det stämmer att höger-vänster inte räcker för att beskriva stämningsläget i opinionen, men GAL-TAN är för den skull inget bra komplement.

Det stämmer nämligen inte att dess värderingar utgör varandras motsatser. Hur ska man kunna värna medborgarnas frihet utan ordningsmakt, polis och försvar som uppträder med auktoritet? Och vad kan vara mer traditionalistiskt än att slå vakt om djuren, naturen och livsmiljön? Det gröna blir något skilt från det traditionella först när det vill göra om samhället i grunden och ser människan som en inkräktare i miljön, men då har det å andra sidan inte längre något gemensamt med det frihetliga och liberala.

Tyvärr får man känslan att GAL-TAN är den nya GOD-OND-skalan, där GAL står för sådant som tongivande kretsar i samhällsvetenskap och medier tycker känns fräscht, ungdomligt och progressivt medan TAN består av det som samma opinion betraktar som dammigt och gammeldags. Den nya GOD-OND-skalan kan fungera som opinionsbildning. Som analysverktyg är dess värde begränsat.

Vill man få en bättre bild av vad som händer i svensk opinion och debatt än den som höger-vänster-skalan ensam kan ge, föreslår jag att man går till den amerikanske samhällsvetaren Thomas Sowell. Han analyserar en lång rad tänkares attityder till hur samhällen fungerar och sammanfattar dem i två idealtyper, som han kallar ”den obegränsade” respektive ”den begränsade” visionen. Den förra kännetecknas av stor optimism vad gäller människans godhet och förmåga att konstruera lyckade samhällen, medan den senare har en svalare syn på den mänskliga naturen och föredrar att skynda långsamt. De förra fäster stor vikt vid vad man vill och har för ambitioner, de senare intresserar sig för mer vad som faktiskt händer och sker.

Sowells skala går på en helt annan ledd än höger-vänster. I det ”obegränsade” lägret finns såväl socialister och djupgröna aktivister som radikala nyliberaler. I vissa kretsar anser man att det behövs fritt spelrum för upplysta byråkrater och samhällsplanerare för att allt ska bli bra, i andra är man övertygad om att det mesta ordnar sig bara byråkraterna och samhällsplanerarna går till full reträtt och lämnar över till individernas fria samspel.

I det begränsade lägret tror man inte att det är lätt, utan svårt, att få ett gott samhällsliv till stånd. Man är rädd om vad som har uppnåtts, vill inte sätta det på spel om det inte är nödvändigt och föredrar att gå framåt ett steg i taget.

”Vi kan om vi vill”, säger man i den förra lägret. Om vi avskaffar kärnkraften hittar vi snart på andra och mer hållbara energikällor, för det måste vi, och det är inga problem att öppna gränserna och tillåta fri invandring eftersom gränser är ett inskränkt påhitt och ”vi har råd” (radikalerna) eller löser eventuella problem genom att avskaffa hämmande regler på arbets- och bostadsmarknaden (nyliberalerna).

De begränsade har inte samma självförtroende. Inget fel med nya energikällor, men det där med att bränna skepp verkar övermodigt. Gärna nya människor i Sverige, men i en takt som gör att vårt samhälle mäktar med och förblir harmoniskt.

Man skulle kunna tala om en idealism-realism-skala. En ID-RE-skala. Jag satsar på den.