PJ Anders Linder: Varför måste Nationalmuseum ligga mitt i Stockholm?

Ledare Artikeln publicerades
Nationalmuseum genomgår nu slutet på en omfattande renovering. Den ligger på dyrast möjliga plats i Stockholm. Läge flytta ut?
Foto:Staffan Lˆwstedt/SvD/TT
Nationalmuseum genomgår nu slutet på en omfattande renovering. Den ligger på dyrast möjliga plats i Stockholm. Läge flytta ut?

Svenska staten saboterar kulturnationen Sverige genom att plundra sig själv. Det låter som rena snurren och det är precis vad det är.

Museerna är bland dem som råkar mest illa ut. De stora nationella museerna finns ofta i lokaler som en gång har byggts just för att hysa museet i fråga eller i lokaler där verksamheten har pågått så länge att de har blivit en viktig del av identiteten. Lokalerna ägs av staten i form av Statens Fastighetsverk.

Detta fastighetsverk ska ta ut marknadsmässiga hyror och tjäna pengar, tycker finansdepartementet. Därför höjs hyrorna kontinuerligt så att museerna får allt mindre pengar över till själva verksamheten.

Ett sätt att klara hyreshöjningarna skulle vara att anslagen till museerna höjs i samma takt som hyrorna. Alltmer pengar skulle stoppas in i rundgången, men det skulle i alla fall bli någon sorts balans i systemet och de som tycker att det är viktigt att staten tar ut ”marknadshyror” från kulturinstitutioner som den själv äger skulle kunna känna sig progressiva och belåtna.

Men så generös har man ingen större lust att vara på finansdepartementet. Museerna får väl rationalisera.

De skulle ju kunna flytta till billigare lokaler. Varför måste till exempel Nationalmuseum ligga mitt i Stockholm? På Blasieholmen kan modernare symboler för kulturnationen Sverige som Försäkringskassan och Folkhälsoinstitutet hålla till. Vem skulle komplettera den nya Nobellådan bättre än de? Och så kan Nationalmuseum ta över efter något Coop Forum som går i konkurs. Kulturen kommer till förorten, det blir bättre parkeringsmöjligheter och besökarna kan sticka in en sväng på Bauhaus när de väl har sett sig mätta på Roslin.

Fast riktigt så marknadsorienterad har hyreshajen staten inte blivit ännu. Så fundamentalistiskt ska systemet minsann inte bli att man får reagera på ökat pris genom att minska sin efterfrågan. Museerna får vackert hålla sig där de är. Deras roll i det hela är att betala, bita ihop och bo kvar.

Och någonstans, väl är väl det. Självfallet ska problemet lösas genom att man skapar en hyressättning som inte bygger på en hitte-på-marknad utan som ger museerna förutsättningar att koncentrera sig på sin kulturgärning.” Den som tror att kulturpolitik bäst bedrivs genom att jaga bort en kulturinstitution från sin klassiska hemvist begriper inte mycket av vad kultur är för något.

Ändå är risken i högsta grad reell. För när jag skriver att statens linje är att svälta ut museerna där de ligger, så är ett undantag på gång i och med att kulturministern öppnat för att Etnografiska museet, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet ska skickas ut på irrfärder. Det handlar om museer med starkt internationellt renommé och fina samlingar, som buntats ihop i Statens museer för världskultur (SMFV), vars nya ledning visat begränsat intresse för samlingar och sakkunskap utan hellre vill ägna sig åt samtidskommentarer och uppfostran av besökarna. Museet har pengaproblem och en nyligen föreslagen lösning handlar om att magasinera, avveckla bibliotek och flytta, det vill säga om att utplåna den självständiga identiteten hos museerna.

I onsdags fattade riksdagen beslut om kulturarvs- och museipolitiken. Kulturministern fick en näsknäpp i och med att oppositionen drev igenom ett tillkännagivande om att museernas ”särart” ska bevaras, men det återstår att se vad det kommer att vara värd.

Kulturministern värjer sig mot att fatta ett tydligt riksdagsbeslut om att skydda museerna. Svepskälet är att politiken ska hålla sig på armlängds avstånd. Men att rädda ett museum är faktiskt något helt annat än att politisera det.