PJ Anders Linder: PJ Anders Linder: Uppbrott från vuxendagiset
Då hade Moderaterna vegeterat runt usla 16 procent i opinionsundersökningarna ett tag och allt fler började undra ifall stödet skulle säcka ihop helt och hållet. Sju veckor senare noterar partiet en god bit över 20 procent i mätning efter mätning. Förklaringarna är säkerligen flera, men har signalen om vuxenhet varit en bidragande faktor? Jag tror och hoppas.
Inget annat besked från Ulf Kristersson har väckt samma intresse och gensvar. Inget annat besked har fyllt ett så uppenbart tomrum.
Det finns likheter med vad som hände våren 2012 när Stefan Löfven tog över efter Håkan Juholt. Även då väcktes förhoppningar om att en ny sorts seriositet skulle prägla politiken och inledningsvis levde Löfven upp till förväntningarna. På första maj samma år talade han stramt om industriell förnyelse i stället för att stryka partiaktivisterna medhårs, och under sitt sommartal stod han i hällande augustiregn och betonade utbildningens, forskningens och exportens betydelse.
Fem år senare har näringslivet blivit slagpåse i stället för partner i de Löfvenska utspelen och löftena om kamp mot brottsligheten ekar tomt i avsaknad av åtgärder med bett. Statsbudgeten för valåret 2018 är full av socker i stället för fibrer och vitaminer, och när det gäller konsekvens, retorik och praktik i migrationspolitiken vet jag inte var jag ska börja. De positiva reaktionerna på Ulf Kristerssons installationstal handlar inte bara om nytt ledarskap i Moderaterna, det handlar också om att han lockar med något som Stefan Löfven en gång stod för men har abdikerat ifrån.
Nu är förstås den stora frågan i vad mån Kristersson kan leva upp till ambitionerna. Det har aldrig varit en enkel sak att hålla sig på saklighetens smala väg, och det har blivit ännu svårare i det moderna och högintensiva medielandskapet, men skulle han lyckas kan det finnas en aktningsvärd belöning att vänta. Pajkastning är roligare när den utförs av Helan och Halvan än när det är de som gör anspråk på att leda landet som står för projektilerna.
I en färsk intervju med ekonomen och Tysklandskännaren Stefan Fölster lyfter han fram Angela Merkels pragmatism och pedagogiska tålamod som centrala förklaringar till hennes framgångar. Hon försöker inte plocka snabba poäng utan törs lita på att människor lyssnar. Det har inte gjort henne immun mot motgångar, men det har låtit henne bilda regering efter fyra val på raken. Och, kan man tillägga, det var just ingivelsen att lämna den kärva realismen, balanserandet av värden mot varandra, under migrationskrisen 2015, som ledde till det relativt svaga valresultatet för ett par månader sedan.
I skolastikens klassiska debatter skulle den ena parten först lägga fram sina påståenden. Därefter skulle motparten sammanfatta dem på ett sätt som första parten accepterade innan han gick i svaromål. Medvetna missförstånd, personangrepp och ifrågasättande av den andres ärliga uppsåt sågs inte som skicklig taktik utan dumheter att skämmas för. Jag har begränsade förhoppningar om att vi ska nå hela vägen dit, trots Ulf Kristerssons löfte om att han inte ska ”söka min motståndares sämsta argument, utan hans bästa”.
Men redan några rejäla kliv på vägen skulle innebära ett välkommet uppbrott från det grälsjuka vuxendagis som svensk offentlighet har utvecklats till.
Är vi många som tycker så? Jag tror och hoppas.
