PJ Anders Linder: Moderaterna slutade att vara ett liberalkonservativt parti

Ledare Artikeln publicerades
Karlstad 17 oktober 2015: Anna Kinberg Batra hade precis blivit vald till partiledare vid den ordinarie Moderatstämman och fick en kram av Fredrik Reinfeldt, som varit med och lotsat fram henne till positionen. Till vänster på bilden Elisabeth Svantesson.
Foto:Fredrik Karlsson/TT
Karlstad 17 oktober 2015: Anna Kinberg Batra hade precis blivit vald till partiledare vid den ordinarie Moderatstämman och fick en kram av Fredrik Reinfeldt, som varit med och lotsat fram henne till positionen. Till vänster på bilden Elisabeth Svantesson.

Läget blev ohållbart för Anna Kinberg Batra och nu ska Moderaterna hitta en ny partiledare. Stödet i opinionen är på bottennivå. Varför har M hamnat i sådana förfärliga svårigheter?

En förklaring som man allt oftare hör är att historien till sist har hunnit i kapp partiet och visat att det är omöjligt att samla liberaler och konservativa under samma tak. Liberalkonservatism är en logisk omöjlighet, heter det. Liberaler vill ha frihet, konservativa vill ha ordning och ett partnerskap mellan de tu är dömt att misslyckas.

Jag tror inte alls på det. Visst kan man sitta vid seminariebord och konstruera fullständigt omöjliga konstellationer. I ena ringhörnan: ultraliberaler som vill legalisera heroin, lägga ner den offentliga sektorn och avskaffa nationalstaten. I andra ringhörnan: auktoritära konservativa som vill spärra in knarkare på livstid, ge militären fri dragningsrätt på skattepengarna och bygga murar mot omvärlden. Sådana strömningar har inget gemensamt och deras företrädare kan naturligtvis inte samarbeta.

Men vad har detta med den politiska verkligheten att göra? Det är en försvinnande liten andel av både politiker och väljare som hyser den här sortens extremt långt drivna åsikter och det lär inte vara så hemskt många fler som över huvud taget hyser sammanhängande ideologiska uppfattningar och kräver att politiken till punkt och pricka ska följa dessa principer. Sympatisörer till ett parti vet i ungefär vilken riktning de vill att politiken ska röra sig, samarbetar med människor som tycker ungefär likadant – och de allra flesta vet dessutom att det kommer att krävas kompromisser och kringelikrokar på vägen.

Om liberalkonservatismen vore en logisk omöjlighet blir stora delar av den moderna historien obegriplig. Hur kunde Moderaterna växa i stället för att krympa när Gösta Bohman adderade ett tydligt liberalt budskap till det mer traditionellt konservativa? Hur kunde Margaret Thatcher och Ronald Reagan nå sådana framgångar med sin – tydligen principiellt omöjliga – sammansmältning av frihetsbudskap och hävdandet av en stark kärnstat?

Hur? Av två skäl. Dels därför att politiken fungerade, dels därför att väljarna tyckte att det var den naturligaste sak i världen att ta det bästa ur de olika borgerliga traditionerna.

Jo, jo, säger då en del av liberalkonservatismens nya kritiker. Det där gick väl an förr när det var ekonomiska frågor som gällde, men nu har invandring och integration hamnat högst på dagordningen och då faller korthuset samman.

Och för all del: det går inte att ha vidöppna gränser och invandringsstopp samtidigt. Men hur många av dem som traditionellt har kunnat tänka sig en röst på Moderaterna kräver någondera? Hur många vägrar att acceptera att det finns en gyllene medelväg som innebär att man förenar en öppenhet i attityden mot omvärlden med insikten att en balanserad samhällsutveckling förutsätter att invandringen är reglerad? Det skulle förvåna mig storligen om det var några nämnvärda grupper som inte tål den pragmatiska hållningen. Inte heller migrationsfrågan gör liberalkonservatismen omöjlig.

Men varför går det då så illa för Moderaterna?

Därför att man slutade att vara ett liberalkonservativt parti. Därför att man under alliansregeringens tid varken ville driva liberala näringslivsfrågor eller ta konservativt ansvar för försvaret. Därför att man genom migrationsuppgörelsen med MP och Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan talade om att man inte gillade medelvägen i invandringsfrågan. Och därför att man efter valet lovade vänsterregeringen att acceptera all ekonomisk politik den föreslog och till och med krävde att Vänsterpartiet skulle vara med och stödja den.

Nu håller man på att hitta tillbaka i sak. Men sveket mot liberalkonservatismen har skadat förtroendet i grunden. Det kommer att ta lång tid att bygga upp det igen.