PJ Anders Linder: PJ Anders Linder: Inte konstigt att förtroendet sviktar
Häromdagen kom en mätning från Kantar Sifo av svenska folkets förtroende för partiledarna. Det väckte uppmärksamhet att Jonas Sjöstedt ryckt fram och att Jimmie Åkesson får bättre siffror än statsminister Stefan Löfven.
Ändå är det allra mest slående resultatet ett annat, nämligen att förtroendet för partiledarna är så väldigt svagt över hela linjen. När man räknar ut balanstalet, det vill säga skillnaden mellan den andel av svenska folket som har förtroende och den andel som inte har det hamnar alla partiledare på minus.
Ebba Busch Thor klarar sig bäst, trots att hennes notering är minus sex. Stefan Löfvens rival som regeringschef, Moderaternas Ulf Kristersson, hamnar på minus 20, och statsministern själv på minus 26. Det utgör en mycket stark kontrast till hur läget var för bara ett halvt årtionde sedan, då de stora partiernas ledare hade tydligt positiva tal.
Att analysera skillnaderna mellan partier är förstås intressant inte minst för partierna själva – de tävlar ju med varandra om en given mängd riksdagsmandat – men det viktigaste i ett helhetsperspektiv är hur det kollektiva förtroendet har kollapsat. Den allmänna tilliten i samhället har inte försämrats på det sätt som många föreställer sig, men tilltron till dem som ska leda landet politiskt är förfärande svag.
Eller som man också kan säga: rätt rimlig.
För vad ska man förvänta för S och MP när deras regering driver en politik som på punkt efter punkt går rakt på tvärs mot vad man sade före valet? Avskaffar värnskatten, utreder avreglerad arbetsrätt och hotas med misstroendevotum när man ska privatisera arbetsförmedlingen: Alltsammans idéer som samma partier beskrev som djävulens påfund i valrörelsen?
Och vad förväntar sig Centern och Liberalerna? ”Att vara liberal är att vara kluven”, sade en gång den gamle FP-ledaren Gunnar Helén, och nu förkroppsligar de båda Jök-partierna den liberala kluvenheten genom att stå i ett alltmer smärtsamt spagat mellan regerings- och oppositionsrollerna. Man styr fast ändå inte. Eller både ock. Hos vem ökar tillförsikten av sådant?
För Moderaterna pågår fortfarande den tunga vandringen tillbaka från ett antal ohållbara ställningstaganden.
Redan i det politiska spelet har partierna skapat oro och oreda och gröpt ur sitt förtroende.
Och som om det inte skulle vara nog har vi den förargliga verkligheten, där konsekvenserna av handfallenhet, felprioriteringar och förlamande politisk korrekthet blir tydligare för vad dag som går. I ljuset av vad människor tar del av i nyhetsflödet om brottslighetens närvaro, polisens frånvaro, ”kollaps” i folkbokföringen med åtföljande bidragsbetalningar till obehöriga och allmän nollkoll på vilka som befinner sig i riket, ”åtstramad” invandring som innebar 120 000 nya uppehållstillstånd under 2019, fler säkerhetsvakter och färre sköterskor i vården och kommuner på konkursens rand, är det snarare märkligt att förtroende finns kvar än att det har försvunnit.
För en tid sedan var jag i Norge och deltog i en diskussion om företagsklimatet. Där som här oroade sig näringslivsföreträdare för att frågan är en icke-fråga hos väljarna. Mitt svar var enkelt om än något hårdraget: ”Företagen verkar ju vara det enda som fungerar.”
Ska förtroendet hämta sig måste de styrande ändra på det.
