PJ Anders Linder: Hellre Kreml än Solidaritet

Ledare Artikeln publicerades
”Vänsterpartiet måste svara på frågan: ’Hur kom det sig att vi var så fruktansvärt blinda?’”. Den frågan ställde en gång den avhoppade V-medlemmen Ulf Nymark. Svaret dröjer.
Foto: Alexander Zemlianichenko
”Vänsterpartiet måste svara på frågan: ’Hur kom det sig att vi var så fruktansvärt blinda?’”. Den frågan ställde en gång den avhoppade V-medlemmen Ulf Nymark. Svaret dröjer.

Kommunismen var nära att bli kvar. Ja, inte i Östeuropa. Där gjorde man sig av med den förkalkade förtryckarideologin så fort chansen kom efter Murens fall. Hos de svenska kamraterna, däremot, var saken mindre självklar.

På försommaren 1990 höll Vänsterpartiet kommunisterna (Vpk) kongress i Stockholm och när delegaterna skulle ta ställning till ett förslag om att avlägsna ”kommunisterna” ur partinamnet satt beslutet mycket långt inne. När resultatet av omröstningen förelåg kunde man konstatera att det bara skilde tre röster mellan lägren: 136 ombud ville ta farväl av kommunismen (eller åtminstone termen), 133 ville ha den kvar. Fyra stackare satt på gärdesgården och vågade inte ta ställning.

Året efter den största politiska konkursen i mannaminne var partiet fortfarande delat mitt itu. Hälften av de ledande kamraterna var oförmögna även till den ytterst beskedliga omprövning som ett ändrat partinamn innebar. Hälften ville även fortsättningsvis uttrycka lojalitet med den ideologi i vars namn så många människor gått grymma öden till mötes.

Man kan säga mycket om denna partihalva men inte att den präglades av trendkänslighet eller opportunism. Öststat efter öststat må ha rasat samman men de gamla vpk-arna höll ut lika tappert som japanska soldater i söderhavsöarnas jungler. Kampen mot marknadsekonomi och ”borgerlig” demokrati skulle inte ställas in bara för att realsocialismen hade havererat. Alla idéer om att motståndet skulle upphöra var falska.

Att omröstningen om VPK:s förvandling till V var så jämn kom som en överraskning för mig under läsningen av Magnus Utviks Partiet på kant med (v)erkligheten, som nyligen kom ut på Carlssons förlag. För sju år sedan publicerade Utvik den ytterst läsvärda Med Stalin som Gud, där han berättar om en ungdomsperiod som medlem och aktivist i en kommunistisk sekt, och nu går han vidare och granskar den vänsterpartistiska historien.

Impulsen verkar ha kommit från V:s 100-årsfirande i fjol när man förkunnade att ”100 år av vänsterpolitik är 100 år av internationell solidaritet” men glömde berätta att denna solidaritet tog sig utomordentligt besynnerliga uttryck när det gällde länder i Sveriges närhet. I Chile och Sydafrika stod man på de förtrycktas sida mot militärdiktaturen och apartheidregimen, men hur var det med Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien?

Jo, där utövades det också solidaritet, inte sällan i form av delegationsresor och angenämt umgänge. Fast solidariteten gällde då inte dissidenterna eller medlemmarna i en fackförening som polska Solidaritet utan den gällde de kommunistiska pamparna som spärrade in oliktänkande och fria själar.

Synen på Sovjetunionen förändrades när CH Hermansson blev partiledare på 1960-talet, brukar det heta i den vänsterpartistiska skönmålningen av sitt förflutna, och det stämmer att Stalinhyllningarna blev mindre entusiastiska. Men relationerna till det sovjetiska kommunistpartiet lades inte på is och så sent som vid slutet av 1970-talet for partiledningen på pilgrimsfärd till Moskva. Umgänget med toppskiktet i östblockets övriga kommunistländer pågick så länge det fanns några toppskikt att fraternisera med.

Enligt fd vpk-medlemmen Ulf Nymark, som en gång skrev självkritiskt om V och historien, har den grundläggande uppgörelsen fortfarande inte skett. ”Vänsterpartiet måste svara på frågan: ’Hur kom det sig att vi var så fruktansvärt blinda?’”

Svaren lär knappast komma från V-ledningen. Där är man fullt upptagen med att försöka bli ministrar. Desto viktigare att andra, som Magnus Utvik, gör jobbet åt dem.