PJ Anders Linder: Häxbrygden härjar på bibliotek

Ledare ,
Artikeln publicerades 22 oktober 2017.
Foto:
Farligt område: Tysta avdelningen på ett bibliotek.

Problem på bibliotek? En gång i tiden kunde det innebära att man inte hittade sitt lånekort eller hade glömt om det var ”S” eller ”M” som stod för ”militärväsen”. I dag gäller våndorna helt andra saker.

Till exempel om man över huvud taget ska våga sig in i lokalerna. En kvinna i Västerås konstaterar till exempel i Expressen att hon brukade gå till sin lokala biblioteksfilial men att det inte längre blir av: ”Ibland tänker jag att jag kanske ska titta in och läsa en tidning. Men av 20 gånger är det lugnt en gång, kanske. Då är det ingen idé för mig att behöva bli irriterad och säga åt folk som bara hånskrattar.” Ungdomsgängen har tagit befälet.

En engångsföreteelse? Tyvärr långt därifrån. Paulina Neuding, som skrev artikeln och som har följt frågan i flera år radar i sina texter upp rena pärlbandet med orter där oordningen, stöket och hoten har nått plågsam omfattning. Att folkbiblioteken är kommunala och ansvaret fördelat på många händer över hela landet innebär att det inte med automatik tas fram någon helhetsbild av läget, men med hjälp av Neudings artiklar och eget sökande på nätet kan man få klart för sig hur bekymmersamt läget har blivit.

Fackförbundet DIK, som organiserar bibliotekarier, kom tidigare i år med en undersökning som bekräftar bilden. Fyra av tio av de medlemmar som besvarat DIK:s enkät ”anger att förekomsten av social oro, kränkande tillmälen och våld har ökat under de senaste två åren. 55 procent anger att förekomsten av hot har ökat.” Trettio procent säger att det förekommer social oro på biblioteket dagligen eller flera gången i veckan. För dem har osäkerheten blivit ett nytt normaltillstånd.

Man kan tycka att detta nedslående faktum borda leda till en bred motoffensiv för att återerövra biblioteken åt den kunskapsförmedling, bildning och upplysning som de enligt bibliotekslagen är avsedda för. Men det har man inte sett mycket av. Tvärtom har vi alldeles nyligen fått uppleva hur ett av toppnamnen i Stockholmspolitiken, Roger Mogert, anklagar dem som vill få stopp på stöket för att hysa klassförakt och vara främlingsfientliga. Precis som människor med annan bakgrund än svensk medelklass skulle tycka att det var självklart med svordomar och skadegörelse på bibliotek. Ett värre bottennapp var det länge sedan man såg.

Men även bland bibliotekschefer sägs underliga saker om att det är gammaldags med krav på ordning och dämpat tonläge och DIK-förbundets egen ordförande protesterade tidigare i år när företrädare för Liberalerna ville att fridstörare skulle kunna portas: ”Att utestänga individer från biblioteken strider mot hela syftet med deras verksamhet.”

Jag förstår att bibliotekarier värjer sig mot att förvandlas till ordningsvakter. Men att det skulle vara principiellt problematiskt att porta den som stör och förstör för alla andra? Hur i all världen hamnar man där!? Med sådana uppdragsgivare, chefer och företrädare måste det kännas bra otacksamt att stå på biblioteksgolvet.

Man anar verkan av en häxbrygd som just nu härjar på många fronter i svenskt bildnings- och kulturliv: inte bara på biblioteken utan också på museer, i skolan, i Svenska kyrkan, på universiteten. Här finns en hel rad skadliga ingredienser: ängslan för att uppfattas som gammaldags och inkrökt, önskan att smita från ansvar, konfliktskygghet och vilja att ligga rätt i tiden. Allmänhet och medarbetare kommer i sista hand när vår tids radikaler ska imponera på kolleger och kompisar.

Om skribenten

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder är chefredaktör i magasinet Axess.

Visa mer...