PJ Anders Linder: Fantomsmärtor i maktapparaten

Ledare Artikeln publicerades
Socialdemokraternas främsta rader på partikongressen i Göteborg på lördage. På plats även gamla partiledarna Göran Persson och Ingvar Carlsson, medan Stefan Löfven deltog i form av en video. Partiet har goda skäl till självrannsakan, skriver PJ Anders Linder.
Foto:

Socialdemokraterna kongressar i dagarna fem. Det är ett stort och betydelsefullt evenemang – men inte så stort och betydelsefullt som det brukade vara.

En gång i tiden visste svenska folket att det som beslutades vid Kongressen när som helst kunde bli praktisk politik, eftersom partiet prenumererade på regeringsmakten och utövade den i ensamt majestät.

Numera är läget mer komplicerat. Partiet förblir Sveriges största, men marginalerna har krympt rejält, och efter kongressförhandlingarna väntar nya förhandlingar med koalitions- och samarbetspartner. Och inte ens när dessa är avklarade kan man vara säker på att få igenom resultatet: för även om man regerar, regerar man i minoritet.

Till dels har man vant sig vid det nya läget, men ibland gör sig fantomsmärtor gällande i den förlorade maktapparaten.

Ett exempel är den heta debatten om vinster i välfärdsföretag. I rader av inlägg låter det som om det är på kongressen frågan avgörs, medan sanningen är att ett radikalt kongressbeslut om avskaffande av en av landets större företagssektorer med största sannolikhet blir ett slag i luften. I riksdagen finns nämligen ingen sådan majoritet. Kongressombuden kan kanske tvinga sin partiordförande att köra huvudet i väggen, och det kan naturligtvis ses som en sorts triumf, men det är något annat än att ändra svensk lag.

Ett annat exempel är Stefan Löfvens återkommande utspel om samarbete över blockgränsen. Han säger det för att splittra de borgerliga och kanske i visst hopp om att det ska ske, men så fort han utvecklar tanken upptäcker man att det handlar om att de borgerliga ska stödja hans politik och backa upp honom som regeringschef. Det är tänkande från fornstora dagar.

På många håll i Europa går det dåligt för det socialdemokratiska partiet, på en del håll rent häpnadsväckande dåligt. Men om vi håller oss till Sverige: Vad har hänt?

Det finns en rad förklaringar. Men när jag jämför valresultatet 1994, det senaste valet där S gick riktigt starkt, med nuvarande opinionsläge, gör jag en slående observation. Den gången samlade S 45,2 procent av rösterna. I dag? Enligt den senaste sammanvägningen som Sifo gör åt radions Ekoredaktion noterar S ett stöd på 27,4 procent.

Den borgerliga oppositionen ägnar sig åt parlamentariskt självskadebeteende. Koalitionspartnern Miljöpartiet håller endast långsamt på att hämta sig från serien av stjärnsmällar i fjol. Ändå samlar S bara stöd på rekordlåg nivå.

Detta beror alltså inte på borgerliga framgångar. Även allianspartierna ligger lägre än i valet 1994 om än bara med ett par procentenheter. Det beror inte på någon grön våg: MP har ungefär samma stöd nu som då. Den hårda vänstern i V har för ökat men bara med en procentenhet.

Men.

Sverigedemokraterna noterar nu 18,2 procent. Att jämföra med deras 0,2 procent i 1994 års val. På samma tid som S har minskat 17,8 procentenheter har alltså SD ökat med nästan på tiondelen lika mycket.

Naturligtvis handlar det inte om enkel överströmning. Det är 23 år mellan mätningarna. Många som röstade då finns inte längre bland oss, en hel del som tillfrågas i dag var inte födda 1994. Partival styrs av många olika saker. Men visst känns symmetrin symbolisk.

Antingen har en femtedel av svenska folket ryckts med av stark främlingsfientlighet och isolationism. Det är svårt att tro. Eller så har S inför en stor grupp väljare tappat viktig trovärdighet i frågor som har att göra med stat och nation, identitet och sammanhållning, ordning och kontroll, och det utan att borgerligheten vunnit stöd för ett alternativ.

Det är knappast en slump att kongresstemat lyder ”Trygghet i en ny tid”. Socialdemokrati – och borgerlighet - har goda skäl att rikta hård kritik mot SD. Men det finns goda skäl även till självrannsakan.