PJ Anders Linder: En rejäl dos av erfarenhet och omdöme hade varit välkommet

Gästkrönika ,
Stormningen av Bastiljen i Paris.
Foto: akg-images
Stormningen av Bastiljen i Paris.

Ibland äter revolutionen sina barn, ibland nackar den sina fäder. En som med knapp nöd undgick det senare ödet – närkontakt av tredje graden med madame Giljotin – var den engelsk-amerikanske filosofen och aktivisten Thomas Paine.

Hans bok Människans rättigheter gavs tidigare i år ut på svenska av tankesmedjan och bokförlaget Timbro.

Paine stödde den franska revolutionen med liv och lust, till den grad att han gav sig av från USA till Paris och lyckades bli ledamot av den nya nationalförsamlingen utan att behärska franska. Han röstade mot avrättningen av Ludvig XVI men visade i övrigt stor förståelse för att det behövde knäckas ägg för att man skulle få till stånd den omelett fylld av frihet och förnuft som han önskade sig. För att det nya friska skulle kunna ta över måste allt det gamla murkna bort.

Efter att revolutionen hade utvecklats till fullfjädrat skräckvälde hamnade Paine själv på de anklagades bänk men räddades av slump och försyn undan avrättning. Att det skulle ha varit fel på själva revolutionstanken ville han dock aldrig erkänna. I likhet med många andra ideologer höll han styvt på principerna, det var i hanteringen det hela hade gått fel.

Paine ter sig fullt rimlig när det kommer till åsikter i sak. I sin skrift argumenterar han effektivt för den enskilda människans rättigheter, mot oförtjänta privilegier, för ekonomisk frihet och för att staten ska erbjuda ett socialt grundskydd. Han hade klar blick för orättvisor och hans idéer om hur ett alternativt samhälle skulle kunna se ut har mycket som talar för sig. Dessutom skrev han klart och slagkraftigt.

Vad som brister är inte hans visioner utan övertygelsen att någonting som man tänkt ut vid skrivbordet kan göras till verklighet från ena ögonblicket till det andra. Han hyste en djupt oförnuftig tro på det rena förnuftets förmåga att svepa historien åt sidan och återstarta samhället från noll, och han var godtrogen inför vilka passioner som släpps lösa när lag och hävd förklaras ogiltiga och spärrarna släpper.

Inte tänkte han sig att hämndlystnad, oförsonlighet och maktfullkomlighet skulle göra sällskap med upplysning och reformvilja. När människan väl befriades från ett orättmätigt styre skulle hon ju vara naturlig och god!

Det ligger en märklig ironi i att Paines allra mest kända skrift heter Sunt förnuft, för det var just på den punkten han kom till korta.

Ödmjukhet och respekt för historien fanns desto rikare representerade hos den som Paine riktade stridsskriften Människans rättigheter emot: parlamentsledamoten och författaren Edmund Burke.

Denne hade kritiserat brittiskt maktmissbruk i Indien och Amerika och motsatt sig kungliga krav på ökad makt och större resurser. Han sågs som reformvän, varför det drabbade Paine som en blixt från klar himmel att just Burke trädde fram som Londons skarpaste kritiker av revolutionen i Paris.

Två tankesätt krockade. För Paine var det naturliga att fundera ut hur samhället borde vara och sedan gå snabbt och hårt fram för att få resultatet av tankemödan på plats. Burke, däremot, såg samhället som framväxt snarare än uttänkt: ett resultat av många generationers arbete. Delar som inte fungerade kunde gott bytas ut, men försökte man ändra allt på en gång skulle man snarare åstadkomma nöd och död än blomstring. Han tänkte inte i termer av principer och slutresultat utan av värden och nästa steg.

Tvärsäkerhet och otålighet som hos Paine går igen i mycket av vår tids politik och debatt. En rejäl dos av erfarenhet och omdöme som hos Burke skulle utgöra en väldigt välkommen omväxling.

Om skribenten

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder är chefredaktör för Axess Magasin.

Visa mer...