PJ Anders Linder: PJ Anders Linder: Demokratin är större än makten

Allt fler har börjat påpeka detta i takt med att vi har fått se mer och mer av en sorts folkvald despoti runt om i världen. Starka män vinner val och sedan sätter de opposition och oliktänkande på plats. Maduro i Venezuela, Sisi i Egypten och Erdogan i Turkiet utgör exempel från skilda kontinenter. På närmare avstånd har vi Vladimir Putin i Moskva och på ännu närmare håll, inom EU, ser vi ett alltför likt mönster tona fram i länder som Ungern och Polen.

Till skillnad från tidigare generationers starka män har dessa ledare valsegrar och folkliga mandat i ryggen, vilket ger dem legitimitet på hemmaplan och höjer kraven på pedagogik när man riktar kritik mot deras välden. Gör de inte bara det folket vill ha? Är det inte just det som är demokrati?

Nej. I alla fall inte om man syftar på det styresskick som har visat sig vara långsiktigt förenligt med ordnade, fredliga maktskiften, välståndsutveckling och respekt för den enskilda människan. I sådana demokratier räcker det inte med val och makt, det krävs också rättssäkerhet, minoritetsskydd, fri- och rättigheter och maktdelning.

Det är välkommet att insikten om detta allt oftare kommer till uttryck i svensk debatt. Samtidigt är det inte så lite ironiskt. Vår egen moderna grundlagshistoria är nämligen inget föredöme. Sverige har under lång tid varit bra på yttrandefrihet, men när det kommit till maktdelning och övriga fri- och rättigheter har det varit annat ljud i skällan.

När den nuvarande regeringsformen trädde i kraft vid 1970-talets mitt var folksuveräniteten den bärande tanken. Ju fortare som majoritetens vilja kunde få genomslag, desto bättre. Systemet med två riksdagskamrar som balanserade varandra hivades överbord; kungen gjordes slutgiltigt maktlös; det blev i det närmaste omöjligt för domstolar att pröva grundlagsenligheten hos nya lagar; kommunalvalen synkroniserades med riksdagsvalen; fri- och rättigheter sattes på undantag. Här skulle det inte sättas några käppar i hjulet för förverkligandet av folkviljan (så som den uttolkades av den enda riksdagskammarens majoritet).

Sedan dess har fri- och rättigheterna för enskilda stärks en del genom grundlagsförändringar och införlivandet av den så kallade Europakonventionen i svensk lag, men det är fortfarande långt kvar innan Sverige kan kallas en konstitutionell stormakt.

Var kan man hitta inspiration till detta arbete? I USA:s mytomspunna författning? För all del, men man behöver inte gå över ån efter vatten. Man kan gå till bokhandeln i stället och skaffa en av årets mest läsvärda och matnyttiga svenska fackböcker: Gunnar Petris Hans Järta (Historiska media), i vilken han tecknar ett fylligt och nyanserat porträtt av den främsta av hjärnorna bakom 1809 års svenska regeringsform.

Sverige låg i spillror efter förlusten av Finland, Gustav IV Adolf blev avsatt, spänningen steg mellan revolutionsromantiker och anhängare av det kungliga enväldet. Allt kunde ha gått fruktansvärt fel, men den påläste Järta mejslade fram en annan väg som präglades av maktdelning, förnyelse och förankring. Hans grundlag skrevs för 1800-talet och har många brister för den som läser med vår tids glasögon, men hos denne fördemokrat fanns en insikt om värdet av balans och kontroll som väcker respekt och kan inspirera även i dag. Detsamma gäller boken som Gunnar Petri har skrivit.