PJ Anders Linder: Alliansens migrationspolitik var snällism och medieskräck i oskön förening

Gästkrönika Artikeln publicerades
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt tog det försiktigt med nyliberalismen. Däremot var hans och Alliansens migrationspolitik, enligt PJ Anders Linder, präglad av ”socialliberal snällism och moderat medieskräck”.
Foto: Virginia Mayo
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt tog det försiktigt med nyliberalismen. Däremot var hans och Alliansens migrationspolitik, enligt PJ Anders Linder, präglad av ”socialliberal snällism och moderat medieskräck”.

Asylkrisen 2015 var resultatet av en nyliberal sammansvärjning. Men fullt så enkel var det inte i verkligheten.

En krets kallhamrade statshatare med bas i tankesmedjan Timbro hade lyckats infiltrera Alliansens partier och fått med dem på tanken att största möjliga invandring av asylsökande också var bästa möjliga sätt att underminera välfärdsstaten och återföra arbetsrätten till de cigarrbolmande disponenternas glada dagar. Det hävdar Svante Nycander, fd politisk chefredaktör för Dagens Nyheter, i den nyutkomna skriften Liberaler i asylkrisen (Dialogos, 2018).

Resonemanget känns inte helt övertygande. Nycander tycks till exempel ha glömt bort vilka som satt i regeringen under alliansåren och vad de drev för politik.

De nya moderaterna under ledning av Fredrik Reinfeldt tog det så vitt jag kan minnas ytterst varligt med nyliberalismen. I själva verket ägnade de dag och natt åt försäkringar om att välfärdsstaten var minst lika trygg i deras händer som i vänsterns. Partiets vice ordförande Gunilla Carlsson förklarade att hon älskade kollektivavtal och i sin första valrörelse som partiledare lovade Reinfeldt att De nya moderaterna skulle satsa minst lika mycket som S på den offentliga välfärden oavsett vad Socialdemokraterna föreslog.

”Ville Timbro se statsministern fick de titta på tv”

Integrationsminister var folkpartisten Erik Ullenhag, en inbiten socialliberal med samma innerliga passion för välfärdsstaten som Gunilla Carlsson sade sig hysa för parternas överenskommelser.

Näringslivet avfärdades som ett ”särintresse”. Ville Timbro se statsministern fick de titta på tv.

Som Svante Nycander borde vara väl medveten om har de borgerliga mittenpartierna sällan varit så värst intresserade av den del av migrationspolitiken som handlar om stramhet och kontroll. Man vill människor väl och tycker att det känns hårt och kallt att lägga praktiska hänsyn till grund för begränsningar av möjligheten att komma till Sverige.

Vanligtvis har Moderaterna stått för lite kärvare tag precis som Socialdemokraterna gjort till vänster. Men under De nya Moderaterna var det viktigare att ha fin framtoning och visa att man låg ljusår från SD än att få till stånd en rimlig politik. ”M-ledningens oro för medierna var större än oron för verkligheten”, som riksdagsledamoten Hanif Bali (M) skrev på nätet i en kommentar till Nycander.

”Hur hade stämningen blivit så uppskruvad?”

Alliansens migrationspolitik utformades i en kombination av socialliberal snällism och moderat medieskräck. Måhända fanns en eller annan nyliberal som gnuggande händerna åt Reinfeldts öppna hjärtan och såg fram med entusiasm mot kommande tukt av socialstat och arbetsrätt, men det var inte den sortens tankar som präglade politiken. Där rådde bred och orimlig konsensus om att stor och växande asylinvandring inte skulle innebära några större påfrestningar eller förändringskrav på vårt samhälle.

Återstår en fråga. Hur hade stämningen blivit så uppskruvad att Moderaterna fruktade stormvind ifall de argumenterade för sans och balans i stället för gränslöshet? Här går inte många fria, och här är även Nycander något på spåret.

Delvis handlade det om fasa för att SD skulle ”gynnas” ifall man nämnde invandring och problem i samma sammanhang. Men problemet var större än så. Det märks inte minst i de borgerliga partiprogram som Nycander citerar och där man finner utopiska vändningar som ”en värld utan gränser” och ”fri rörlighet världen över”.

Ädla drömmar, kan man tycka, men inget vidare som grund för praktisk politik i en värld av nationalstater, väldiga skillnader i språk och ekonomi samt stora offentliga välfärdsåtaganden. Starka men suddiga förhoppningar om den friktionslösa öppenheten hade kommit att genomsyra det offentliga samtalet (om än inte folkopinionen) och till detta hade inte minst nyliberala röster bidragit. Satte man bara människan framför systemet så skulle det hela nog ordna sig. Men det visade sig lättare sagt än gjort.

Om skribenten

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder är chefredaktör för Axess Magasin.

Visa mer...