Pelling: Samarbete med SD har alltid ett pris

Ledare Artikeln publicerades
Jimmie Åkesson i centrum på denna bild från den senaste partiledardebatten i SVT, 14 maj. som en sorts vågmästare.
Foto:

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid universitet i Oxford, argumenterar på DN Debatt för att den nyvalde franske mitten-presidenten Emmanuel Macron är ett tecken på att ”den traditionella höger-vänster-dimensionen har påbörjat förpassningen till historien.”

I dag finns en bred uppslutning kring en ”nordisk modell”. Bo Rothstein har rätt i att en blandning av demokratisk styrning och marknadsekonomi är den bästa samhällsmodellen. Men det innebär inte att konflikten mellan vänster och höger är överspelad.

Frågan är ju: vilken typ av blandning? Vad ska styras av demokratiska beslut, och hur mycket ska marknadskrafterna styra? Det här är kärnan i konflikten mellan höger och vänster. Politiker till höger tenderar att välja avreglering, de vill se färre ”ingrepp” och sänka skatterna. Politiker till vänster vill reglera, och genom gemensamma beslut och den gemensamma sektorn skydda människor från marknaden.

I grunden handlar det om fördelning av makt. Om löntagare får större makt över arbetsvillkoren får arbetsgivare mindre. Om det gemensamma får starkare muskler får marknaden svagare. Väljare måste göra ett val. Gynnas jag bäst av den ”valfrihet” som fria marknader kan ge mig, och den makt jag har som konsument? Eller kan jag få mer makt över mitt liv och mina livsvillkor om marknadskrafterna tyglas, och vinster och höga inkomster beskattas och fördelas?

Emmanuel Macron är varken den första eller den enda politikern som försöker framställa sig som ett brett mittenalternativ. Det är ett ofta använt retoriskt trick, som kan användas för att försöka vara attraktiv för så många väljare som möjligt, och framställa den egna politiken som den enda rimliga, den enda vägen.

I Sverige har Sverigedemokraterna tidigare profilerat sig som bortom höger-vänster, de vill att konfliktlinjen ska gå mellan sverigevänner och ”sjuklövern”.

Redan under förra mandatperioden röstade SD oftare med Alliansen än med de röd-gröna partierna. Men i frågan om till exempel vinstbegränsning i välfärden hade de en politik som stod närmare Vänsterpartiet än något av Allianspartierna. Nu har Sverigedemokraterna slutit upp bakom Alliansens ekonomiska politik (Dagens Industri 3/5), och är lika mycket motståndare till ett vinstförbud som Moderaterna. Det innebär dock inte att Sverigedemokraterna har anslutit sig till en bred konsensus om hur avvägningen mellan marknad och politik ska göras, att de numera stödjer en av alla omfamnad ”nordisk modell”. Istället är det tydligare än någonsin att Sverigedemokraterna är ett högerparti.

En brasklapp finns det: Sverigedemokraterna har en mycket tydlig kärnfråga. Deras väljare skiljer ut sig från andra partiers väljare när det invandring. Ingen annan fråga är viktigare för SD:s väljare. Det är tydligt att Sverigedemokraterna har varit villiga att gå långt i att anpassa sin ekonomiska politik för att kunna samarbeta med Moderaterna och i förlängningen kanske med hela Alliansen. Men målet för Sverigedemokraternas samarbete med Alliansen är inte att få igenom en viss skattepolitik eller en politik för småföretagare. Sverigedemokraterna kommer i alla lägen att villkora sitt stöd till andra partier med en striktare migrationspolitik. Att samarbeta med SD har ett pris, och det priset är en human migrationspolitik. Att tro något annat är naivt.