Passar inte public service? Byt kanal!
Att komma med exempel på när public service agerat på ett sätt som kan tyda på en vänstervridning har blivit närmast en sport för vissa. Att journalistkåren, enligt somliga undersökningar, står övervägande till vänster politiskt är ett faktum. Detta gäller inte bara inom public service, utan inom flera mediehus.
På åttiotalet krossade unga borgerliga TV-apparater på gator och torg i protest mot TV-monopolet. Den ofriheten går inte att jämföra med det oändliga kanalutbud som erbjuds i dag. Ändå är det den typen av stämning som tenderar att ibland piskas upp mot public service, med retorik om att media är en tredje statsmakt, redo att indoktrinera oss med vänstervriden propaganda.
Men det räcker med att gå in på SVT Play, deras streamingtjänst, eller lyssna en förmiddag på Sveriges Radio för att förstå att det knappast är vad det rör sig om. Ekot och Aktuellt levererar varje dags dagsfärska nyheter och lokala nyhetssändningar fyller en viktig funktion i att rapportera vad som händer i hela landet.
Hur många lyssnar inte sommarpraten som sänds i P1 varje sommar? Och vem kan klaga på den dramatiska kvalitén i nya SVT-serier som Vår tid är nu, Systrar 1968 och De dagar som blommorna blommar?
Givetvis finns det även sämre program i det stora utbudet, men att slentrianmässigt skjuta ner på allt vad public service gör ter sig mest intellektuellt ohederligt.
Men tvånget då? När riksdagen röstade för att vid årsskiftet byta ut avgiften mot en skatt rasade många mot att det nu blev obligatoriskt att betala för innehåll man kanske inte har något intresse i att ta del av. Och nog behöver Sverige lägre snarare än fler skatter. Men det som varit alternativet, där Radiotjänst jagar människor på telefon och i vissa fall ringt på hemma hos folk för att inspektera om det fanns en TV-apparat i hushållet framstår faktiskt som ett större inkräktande på friheten än några enstaka tusenlappar per år för ett brett och kvalitativt utbud av nyheter, serier och program.
Istället för ett system där fakturor går vidare till inkassobolag för vissa inte betalar, och där människor kunnat ta del av produkter utan att betala allt för lätt, så införs nu en skatt där både fusk och obetalda fakturor lättare kan undvikas.
En föreställning som ofta används som argument är att public service skulle vara en statligt ägd propagandamaskin. Men SR och SVT ägs av en stiftelse, i ett av världens mest demokratiska länder. Att materialet som de tillhandahåller inte efterfrågas är också ett argument som lätt kan sägas mot. Det räcker med att gå in på podcaster applikationen i en smartphone för att se att det ofta är program från SR, exempelvis de uppskattade P3 dokumentärerna, som återfinns bland de mest lyssnade materialet.
Man kan vara mot public service, men det är svårt att förneka att debatten blivit allt för fördummad för att hållas på en konstruktiv nivå. Att SVT och SR kan erbjuda ett rikt utbud av allt från dramaserier till dokumentärer och nyheter är välkommet, och enligt en undersökning från Sifo anser en majoritet att public service är värt pengarna.
I jämförelse med andra dumma ändamål som skattepengar läggs på ter sig public service allt mer värdefullt. När Radiotjänst nu dessutom slutar ringa upp och ringa på, kan man i lugn och ro ta del av allt från lokala nyheter i hemmets trygga vrå, eller lyssna på en intressant P3-dokumentär i telefonen på resan till jobbet.
Det bästa? Till skillnad från för några decennier sen kan man, ifall utbudet inte passar, faktiskt bara byta kanal.
