På väg mot en enpartistat?

Ledare
Foto:
Foto:
Foto:

Det är inte bara Brexit som skrämmer. En jordskredsseger för Theresa May i juni kan innebära att både England och Skottland efteråt allt mer liknar enpartistater efteråt.

Storbritanniens premiärminister Theresa May lovade tidigt att inte utlysa nyval. Men det finns inte ett politiskt parti som med hedern i behåll utåt vågar säga att det inte välkomnar ett tillfälle att få vända sig till väljarna. Därför lär den eventuella svekdebatten bli mycket kort.

Ett nyval är inte riskfritt; samtidigt är läget för bra för att inte tas till vara. Dessutom vet Theresa May hur illa det kan gå för den premiärminister som inte vågar.

När Gordon Brown 2007 tog över efter Tony Blair som partiledare och premiärminister var tanken att utlysa nyval till samma höst alternativ till våren 2008. Brown fick tidigt under sommaren en kraftig, tvåsiffrig ledning i opinionsmätningarna och läget var som upplagt för en fjärde labourseger i rad. I september hade ett beslut fattats, valaffischer hade tryckts upp och ett valmanifest låg klart. Då drabbades Brown av politisk frossa. Han trodde sig visserligen kunna vinna valet men inte alls med en så kraftig marginal som han trodde sig behöva för sin egen trovärdighets skull.

Valet ställdes in och Browns premiärministertid blev kort. 2010 tog David Cameron över makten.

Labour fick vackert finna sig i att gradvis sjunka allt lägre i väljarnas aktning.

Men nyvalet är nu en gång för alla inte bara en personfråga. I teorin ger systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar bättre förutsättningar för stabila majoriteter än det proportionella – svenska – valsystemet. Samtidigt är det bara vinnarens röster i den enskilda valkretsen som räknas. I praktiken innebär det att det är 650 olika val som genomförs samtidigt, och som sedan – i bästa fall – ger det ena partiet en distinkt övervikt i underhuset och dess ledare utrymme nog att regera på sin egen politik.

Som läget ser ut nu har de konservativa en liten chans att komma i närheten av Labours 418 mandat från valet 1997, men troligare är att ledningen ”bara” utökas till drygt 385 mandat i förhållande till dagens 330. Labour riskerar att göra sitt sämsta val någonsin.

Men i skuggan av mandatmatematiken har ett visst mönster utkristalliserats. Det som oroar mest av allt – mer än Brexit, faktiskt – är att Storbritannien håller på att utvecklas till ett slags enpartistat där de konservativa dominerar England och kan regera landet utan några större kompromisser. I Skottland har Scottish National Party i en om möjligt ännu mer dominant ställning. Till råga på allt väntar en stor omdragning av valkretsindelningen som om den genomförs fullt ut omedelbart innebär att närmare 25 Labourmandat försvinner, inklusive Jeremy Corbyns eget Islington North.

I teorin finns det alltid utrymme för andra partier, som Ukip vars missnöjeslinje hittills bara räckt till ett (!) mandat. Eller Liberaldemokraterna, som säkert kan ta igen flera mandat som gick förlorade i katastrofvalet 2015. För att inte tala om Green, som i ett land där allt fler bara vill äta det som är stämplat ”organic” borde kunna omsätta detta faktum till vinst i vissa, mer självmedvetna områden.

Det är vad som följer av så dominanta partier som skrämmer allra mest. I det avseendet finns det en större sprängkraft i en jordskredsseger för Theresa May och en brakförlust för Jeremy Corbyn som till och med toppar vad Brexit kommer att leda till.