På måndag röstar EU om bomben

Ledare Artikeln publicerades
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker leder EU:s ”regering” fram till 2019 tillsammans med sina 27 kommissionärer.
Foto:Lars Näslund
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker leder EU:s ”regering” fram till 2019 tillsammans med sina 27 kommissionärer.

BRYSSEL. Vi är Europas sista chans, sa Jean-Claude Juncker innan han ifjol röstades fram som ordförande i EU-kommissionen. EU måste de närmaste åren komma på fötter igen, ekonomiskt, socialt. Men Ungerns skärpta flyktinglagar har skiftat dagordningen och försatt högkvarteret för fredens union i kristillstånd. På måndag ska parlamentets rättsliga utskott rösta om kravet på att utlösa EU-systemets ”atombomb”.

Den brukar kallas så, artikel 7 i EU-stadgan, det så kallade Lissabonfördraget. Den paragraf som ger EU möjlighet att straffa ett medlemsland som allvarligt åsidosätter EU:s fundamentala värden med, till exempel, indragen rösträtt.

Artikel 7 har aldrig tagits i bruk. För 15 år sedan portades Österrike visserligen från möten under en period som en del i den diplomatiska krisen efter att Jörg Haiders FPÖ blev regeringsparti, men den bestraffningen hade inget stöd i den dåvarande författningen.

Nu talar visserligen ingenting för att Ungern, efter premiärministern Viktor Orbans vedervärdiga uttalanden och hans parlaments nya, än hårdare, lagstiftning om inskränkta rättigheter för asylsökande, verkligen kommer att utsättas för EU:s ”atombomb”.

För att även om en majoritet av de 751 ledamöterna i EU-parlamentet så småningom – efter beslut om att utse en så kallad rapportör som det rättsliga utskottet väntas rösta igenom på måndag – skulle samla majoritet för att utlösa artikel 7 kommer initiativet i slutändan falla på att samtliga övriga 27 medlemsländers regeringar måste bli överens. Det kommer inte att ske.

Men enbart att processen alls inleds ger en inblick i hur flyktingkrisen uppslukar EU-byråkratin. Ledarsidan har i veckan träffat parlamentsledamöter, kommissionärer och tjänstemän och även om de engagerat talar om frihandelsavtal med USA, om klimatfrågan inför toppmötet i Paris och investeringsfonden som ska få fart på Europas saggande motor, ligger flyktingkrisen som en våt filt däröver.

Senare den här månaden har Junckers kommission utlovat ett nytt paket åtgärder – både för att fler flyktingar ska tas emot direkt från UNHCR:s läger i Syriens grannländer, men också och för att skärpa kontrollen av EU:s yttre gränser, skapa så kallade hot spots i Italien och Grekland dit flyktingar ska föras för registrering, liksom effektivare metoder för snabbavvisning av de som söker sig till Europa snarare för att få ett bättre liv än för skydd mot krig och förföljelse.

Principer ställs emot varandra: Ska flyktingar kunna tvingas till EU-länder där de inte känner sig välkomna? Är det, till exempel, möjligt för Sverige att erbjuda alla syrier permanent uppehållstillstånd samtidigt som inget annat EU-land gör det när det föreslagna kvotsystemet är på plats? Ska Grekland redan nästa år föras in i Dublin-systemet igen, så att flyktingar som först registrerats där kan skickas tillbaka dit om de söker sig vidare norrut i EU?

”EU-systemet är ofta otroligt långsamt, men när det gäller migrationsfrågan sker just nu väldigt mycket väldigt snabbt”, säger en tjänsteman på kommissionen.

I parlamentsbyggnaden en kilometer österut blottlägger den en maktstrid mellan de partigrupperingarna som Sveriges 20 ledamöter är insorterade i.

I den liberaldemokratiska gruppen Alde ryms Folkpartiet med Cecilia Wikström och Centern med Fredrick Federley. I den konservativa gruppen EPP huserar Gunnar Hökmarks Moderaterna liksom Lars Adaktussons Kristdemokraterna.

Men i EPP-gruppen, som i alla tider varit den största, finns även Viktor Orbans regeringsparti Fidesz. Den senaste tiden har inte minst Cecilia Wikström och Fredrick Federley krävt att EPP ska kasta ut ungrarna ur sin brysselgemenskap. Men Fidesz har elva ledamöter och utan dessa röster riskerar EPP att förlora viktiga poster och talartid till den näst största, Alde-gruppen.

Fredrick Federley sa i förrgår till en grupp svenska journalister att ”EPP:s självbild är att de ska vara störst. De vill helt enkelt inte bli av med ungrarnas mandat.”

Men KD:s Lars Adaktusson har öppet misstänkliggjort Federley för att främst tala i egen sak, för att stärka sina aktier i ambitionen att bli ordförande i Alde-gruppens paraplyorganisation dit han öppet kandiderar.

Moderaternas EU-nestor Gunnar Hökmark, som varit vice ordförande i EPP-gruppen, vill varken se ett artikel 7-förfarande om Ungern eller att hans partigrupp gör sig av med Orbans parti. Han för ett resonemang som det går att hysa sympati med.

”Själv har jag varit en rätt ledande kritiker av Viktor Orban. Jag ogillar honom. Men vi måste försöka hålla samman den union vi har. Ska vi tala om bestraffningar måste jag säga att Rumänien, med sin hantering av romerna och sin korruption, är väl så misskött. Borde vi inte utesluta Grekland också, för deras undermåliga asylprocess, i så fall?”, frågar sig Hökmark – och ser två vinnare om Fidesz skulle kastas ut.

”Putin skulle jubla. Orban skulle jubla, gentemot ungrarna får han bekräftelsen på hur EU straffar hans land som bara försöker göra sitt jobb, hålla gränsen. Och Jobbik (Ungerns högerextremistparti) skulle jubla”, säger Hökmark i en tyvärr rimlig analys.

Tysken Manfred Weber leder EPP-gruppen och har försvarat Orbans ambitioner. I en intervju för Politico säger han: ”Vi behöver inte vara överens med dem om varje detalj men Orban har vårt stöd i att säkra Schengenområdets yttre gränser, där tar han sitt ansvar till skillnad från andra EU-länder som tummar på både Schengen och Dublinförordningen. Våra Fideszkolleger i EPP utför ett mycket värdefullt arbete”.

Europas sista chans, sa alltså Juncker, och anade nog inte hur snabbt allt skulle ställas på sin spets. Många EU-parlamentariker som nu ropar på utvisning av Ungern leker med elden och borde inte nosa på ”atombombens” avtryckarknapp om man inte samtidigt är berett ge upp hela EU som idé.