Överstatlighet är nödvändig

Ledare Artikeln publicerades
Foto:
EU:s regeringschefer på plats i Göteborg för det sociala toppmötet. Sveriges statsminister Stefan Löfven strålar ikapp med novembersolen tillsammans med Frankrikes president Emmanuel Macron och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.

Socialpolitik och arbetsmarknadsfrågor är varje lands angelägenhet att besluta om. Samtidigt går det inte att blunda för att den inre marknadens funktionssätt och den fria rörlighetens avigsidor förutsätter gemensam lagstiftning och institutioner. Det myckna talet om faran med att överföra makt till ”Bryssel” är i praktiken en ursäkt för ambitionen att bygga nya murar ovanpå de som en gång rivits.

Så anlände då 25 av 28 EU.s regeringschefer till Sverige, Göteborg och Hisingen för att delta i samkvämet om ”rättvisa villkor och tillväxt. Framåt dagen undertecknades också dokument som hädanefter ska betraktas som EU:s sociala pelare.

Allt förlöpte utan minsta darrning på manschetterna.

Stopp i trafiken blev det förvisso. Sura miner märktes visserligen av, men mest för höga staket som stod i vägen och för långa omvägar in, ut och genom staden.

Den milt sagt något förvånande reaktionen från polisledningens sida handlade dock inte om att regeringscheferna agerade spontant och hittade på hyss som krävde omplanering eller omgrupperingar, eller föranleddes av att de demonstrationer som fått tillstånd förväntades bli särskilt problematiska att hantera. Nej, det som fick polischefen för Storgöteborg, Erik Nord, att reagera var att hans konstaplar inte fick lika fin lunch som regeringscheferna. Poliser i yttre tjänst fick nöja sig med att äta en lunchpåse med kex, vatten, frukt och baguette med kyckling- och currysallad.

Kritiken riktades dock inte mot EU som sådant, utan mot bageriet som levererade brödet.

” … det såg inte fräscht ut”, var Nords kommentar till Göteborgs-Posten.

Foto:
Från vänster statsminister Stefan Löfven (S), Ungerns premiärminister Viktor Orban, Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, Estlands premiärminister Jüri Ratas och Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen på lunchpromenad under EU:s toppmötet.

Det har hela tiden funnits något ”ofräscht” över hur föreställningarna om vad en social pelare i EU syftar till. Dokumentet som sådant är till intet förpliktigande annat än som en politisk markering och en påminnelse om vad som redan sägs på andra ställen i förarbeten och fördrag. Minst lika problematiskt är kritiken mot att EU vill ägna sig åt sådant som åligger medlemsstaterna att bestämma över själva.

2001 var det vänsterns antiglobaliseringsagenda som kastade sten på EU-samarbetet. Den här gången är det nationalisternas föreställningsvärld som kräver tolkningsföreträde. Pressade på konkretion brukar de röda nationalisterna göra tydligt att de inte gillar fri rörlighet för kapital, medan de bruna och många gånger även de blå vill att den inte ska omfatta vissa grupper av människor. De annars oförenliga förenas dock av samma bakvända logik: Unionen bara lösa sina gemensamma problem om den till varje pris undviker att försöka lösa dem gemensamt!

Det finns ingen anledning att överdriva den sociala pelarens betydelse. Inte heller utgör den ett grundskott mot subsidiaritetsprincipen. Visserligen rullade den socialistiska och socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet härom dagen ut ett krav på lagstiftning av det som nu är frivilligt. Men som statsminister Stefan Löfven i ett ögonblick av statsmannamässig klarhet sa i Morgonekot under fredagen så kan ingen makt över socialpolitiken och arbetsmarknadsfrågorna överföras till ”Bryssel” om inte medlemsstaterna bestämmer sig för att göra så. Och den ambitionen finns inte.

Vad Löfven dock inte talade om var hur de gränsöverskridande utmaningarna ska mötas utan gränsöverskridande samarbete och lagstiftning. Ändå sa han i sitt toppmötestal att ”genom att jobba tillsammans kan vi förbättra livet för våra medborgare och samtidigt stärka våra ekonomier”. Den sortens självmotsägelse skadar inte bara Europatanken utan också tilltron till Löfvens förmåga att sätta kraft bakom sitt sociala patos.

EU utvecklas mot en allt tätare gemenskap. Det ligger i sakens natur. Men en inre marknad förutsätter inte bara avsaknaden av fysiska hinder mellan medlemsländerna, utan också den politiska viljan att tillsammans lösa de ekonomiska, sociala och politiska problem som följer av att dagens européer i allt högre utsträckning faktiskt beter sig som om unionen inte hade några andra än yttre gränser.

Men för många av dagens regeringschefer som nu samlas i Göteborg är rädslan för att framstå som en vän av överstatlighet långt större än rädslan för att dagens problem ska förvärras. Den insikten tycks också saknas, att alldeles oavsett vilken samhällsmodell som råder i ett land har unionens medlemsländer gemensamma problem som ingen längre kan hantera på egen hand.

Ty alldeles oavsett om vi talar i generella termer om vilka sociala rättigheter som ska tillmätas alla européer eller mer bestämt om de specifika problem som exempelvis följer av transportbranschens gränslöshet, så går det inte att blunda för att dessa och många andra samhällsproblem är transnationella till sin natur och därför förutsätter överstatligt verkande politik för att lösas.

Enklare uttryckt: Det krävs lagar och institutioner som kan och får verka över gränserna. Alternativet är nya gränser, begränsad rörlighet och i förlängningen ett stagnerande EU.