Övergångsregeringen låtsas som det regnar
Och visst har denna höst inneburit att han röstats ner av riksdagen. I fredags till och med för andra gången. Men även om hela politiken tycks vackla, så faller inte Löfven. Regeringsbildningen känns allt mer permanent, och övergångsregeringen har gått på lina ett bra tag nu. Men olikt höstlöven som föll för länge sen, har den hittills inte trillat dit.
Om det är något som kännetecknar den nuvarande regeringen är det att de verkar vara immuna mot alla möjliga former av kriser. Skandalen med Transportstyrelsen, LSS-haveriet och misstroendevotum senare uppehåller de sig alltjämt i Rosenbad. Även om prefixet övergång lagts till framför den sittande regeringen.
Likaså är Stefan Löfvén fortfarande statsminister, efter att nu alltså ha röstats ner en andra gång. Frågan är vad det gör med förtroendet för såväl svensk politik, som socialdemokratin, att ha en ledare som saknar stöd i parlamentet.
Det som försöker göra detta till ett argument att demokratin inte fungerar gör det dock för enkelt för sig. I veckan röstades en budget igenom i riksdagen – visserligen av annan politisk färg än regeringens, och det i sig är ett tecken på att systemet står sig. Prövningen som regeringsbildningen nu utgör handlar mer om partierna och deras positioner, än om ett bristfälligt parlamentariskt system.
Men i verklighetens ljus ter sig det inte alltid så. Det är svårförklarligt att en statsminister röstas ner mer än en gång, men fortfarande innehar den titeln. Ännu mer förvånande är det dock att socialdemokratin och Löfvén fortfarande har självförtroende i detta läge. Visst ska man inte kasta in handduken för lätt – men det börjar bli nästintill genant att Löfvén sitter kvar.
Kanske hade det rentav tjänat hans parti väl om han helt enkelt lätt någon annan ta över stafettpinnen. S hade kunnat få en nystart och slippa bemöta argumentet att deras statsministerkandidat vid upprepade tillfällen inte accepterats av riksdagen. Istället fortsätter de som om ingenting hänt, med hjälp av det där extra mandatet de har, i en värld där blockpolitiken fortfarande är den enda sanningen. Den destruktiva blockpolitik som Löfvén säger sig vilja bryta, alltså.
Till syvende och sist är det en fråga om förtroende. Socialdemokratins och Stefans Löfvens självförtroende må vara bra när det kommer till politiskt spel, men liknar mest stöddighet när de inträffar kriser. I säkerhetsläckor, LSS-skandal och en avskedad obekväm generaldirektör för Försäkringskassan har de många tydliga varningsklockor. Statsministern och övergångsregeringen behöver alltså inte prövas fler gånger i riksdagen – de behöver rannsaka sig själva. Och då kanske de kan sluta låtsas som det regnar.
