Lars Näslund: Orkar du bry dig om dem i kväll?

Utan att vara den som i alla väder tycker att idrott och politik bör blandas ihop, utan att vara den som inbillar sig att bojkotter – vare sig det gäller bokmässor eller idrottsmästerskap – är en effektiv protestmetod, blir svensk fotbolls och dess fans nogsamt påtagna skygglappar inför allt som sker utanför de ryska, i många fall obscent dyra, VM-arenorna provocerande.

Alla som v i l l se det, vet ju att VM-slutspelet i Moskva, S:t Petersburg och nio andra ryska städer 14 juni-15 juli nästa år för Rysslands styre primärt är ett politiskt projekt som styrs med järnhand av president Vladimir Putin. Ett projekt som Kreml vill använda likt vinter-OS i Sotji för att projicera styrka utåt, men inte minst inåt. Putin har pekat med hela handen: Förberedelserna måste fungera väl, inget runt VM får störa bilden inför presidentvalet till våren.

I kväll spelar det svenska fotbollslandslaget med i den showen. Det skulle givetvis inte kapten Janne Andersson eller förbundsordförande Karl-Erik Nilsson hålla med om, men så blir det. Och så blir det för alla vanliga fans – närmare 51 000 har i skrivande stund köpt biljetter till Friends Arena i afton – som efter en seger kan börja planera en resa till slutspelet.

Det jag skulle föreslå Janne Andersson och hans spelartrupp och alla ni andra som känner att en rysk slutspelssommar på plats lockar, är att först titta på en Netflix-dokumentär och läsa en tidningsartikel.

x Vi börjar med tidningsartikeln, publicerad i Dagens Nyheter 17 september och skriven av den prisbelönta författaren och finlandssvenska Rysslandskorrespondenten Anna-Lena Laurén.

Hon skrev om ett besök hon nyss gjort bland höga tallar i ryska Karelen, vid massgraven Sandarmoch tio mil norr om Petrozavodsk. ”I den porösa marken sjunker likhögen sakta nedåt varje år”, skrev hon om hur spåren av gravarna där över 9 000 offer för Josef Stalins terror skyfflades ner, de flesta under åren 1937-38, ännu går att se.

Laurén skrev om hur skogspromenaden hade känts som att vara på svamputflykt, om det inte vore för att det överallt på furorna hänger svartvita foton på de skjutna.

Att platsen alls blivit känd över världen beror mycket på människorättsorganisationen Memorial och den lokale ordföranden Jurij Dmitrijev som under 30 år kartlagt Sandarmochs gravar. Efter att Memorial förra året publicerat en lista på officerare som deltog i Stalins utrensningar dröjde det inte länge förrän Dmitrijev greps och fängslades, officiellt anklagad för innehav av barnpornografi.

Under rättegången lade åklagaren fram bevisningen: bilder på hans nakna elvaåriga adoptivdotter som han tagit hand om undernärd från ett barnhem. Dmitrijev har sagt att han tagit bilder på henne år efter år för att kunna visa myndigheterna att han inte misskött henne.

För ett år sedan bytte de lokala myndigheterna fot om massgraven och skickade för första gången ingen delegation till den årliga minnesceremonin. ”Dagens makthavare vägrar erkänna att det var det kommunistiska systemet som mördade folk. Det beror på att de tillhör samma system”, säger Dmitrijevs vän Dmitrij Tsvibel till Laurén.

x Så var det Netflix-dokumentären. Den heter Ikaros och hade premiär 4 augusti. Har ni möjlighet att se den, gör det. Den är kort sagt osannolikt stark, och handlar om en annan fängslad ryss.

Ja, i praktiken är ju Grigorij Rodtjenkov fängslad. 21 september meddelade en distriktsdomstol i Moskva att den förre chefen för det ryska statliga antidoping-laboratoriet ska gripas om han återvänder till hemlandet. Rodtjenkov anklagas för att ”maktmissbruk som lett till allvarliga konsekvenser”.

Hans historia är för fantastisk för att kunna ges rättvisa på några korta tidningsrader, men det var Rodtjenkov som i januari i fjol – med en biljett betald av den amerikanske filmaren Bryan Fogel – flydde Moskva för att söka skydd i hemlighet hemma hos Fogel utanför Los Angeles.

Där, i USA, lever han nu, efter att ha lagt korten på bordet om detaljerna hur han själv deltog i den avancerade kuppen, ledd av ryska sportministeriet och säkerhetstjänsten FSB, att byta ut urinproven på dussintals ryska dopade medaljörer under Sotji-OS 2014.

Efter att han lämnat sin dator till och frågats ut av antidopingorganisationen Wada och till FBI har Rodtjenkov fått vittnesskydd och lever nu under ny identitet, utan att kunna ha kontakt med sin familj i Moskva.

”Han kommer att räknas till en av de värsta förrädarna sedan andra världskriget”, har ryska tidningen Sport-Express krönikör Oleg Shamonjev skrivit om Rodtjenkov.

Nej, nu tittar vi på fotboll va..?