Operett som kulturpolitik

Ledare Artikeln publicerades
Miriam Treichl och Henrik Dorsin i Glada Änkan på Kungliga operan i Stockholm. En mycket fin föreställning, men också ett kulturpolitiskt utspel i tiden, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Foto:
Foto:

Operetten ”Glada Änkan” på Kungliga Operan i Stockholm är inte bara en häftig omtolkning av en klassiker i den lättare genren. Den är också ett kulturpolitiskt utspel i tiden.

Mannen bakom publiksuccén är komikern Henrik Dorsin och han har stuvat om rejält i Franz Lehárs lite mossiga stycke från 1905 och flyttat fram det till vår egen tid. Nu handlar det om en pressad operachef (Dorsin själv) som efter en katastrofal Wagner-premiär tvingas ta till mer publikfriande grepp – in träder operettdivan Hanna Glawari och hon kräver att få göra ”Glada Änkan”, något som egentligen inte är fint nog för den prestigefyllda scenen.

För att få den rätta samtidskänslan kallas den alternative regissören Danilo Danilovitsch in från sin kulturmannatillvaro i Hökarängen där han driver svart och samhällskritisk teaterverksamhet när han inte

sitter på pizzerian Maxim (”då går vi till Maxim…”) omgiven av svartklädda unga kulturkvinnor.

Ni som kan er glada änka inser att Henrik Dorsins omtolkning är smått genial – trogen originalet men ändå helt annorlunda. Det är en mycket fin föreställning. Rolig, mycket rolig – och gjord med stor omsorg om Lehárs alla fina melodier.

Men som sagt, den är även en frän attack på det som ofta kallas den politiskt korrekta kulturen. Dorsins manus (och Ole Anders Tandbergs regi) driver friskt med den påstått smala kultur som säger sig vilja utmana publiken och ta upp ämnen i tiden. Henrik Dorsin själv har ett långt magnifikt utbrott i andra akten när han till slut har fått nog av alla konstnärliga konstigheter och utmålar de som utövar seriös konst i någon form som odugliga parasiter på samhällskroppen.

Det är roligt, det också, Dorsin är en stor komiker – men det ekar också av något annat, av ett kulturförakt och en förenklad syn på vad god konst egentligen är.

Strax efter att jag har sett ”Glada Änkan” på operan läser jag DN:s ledarskribent Erik Helmersons artikel ”Rädda kulturen från politiken”. Den går hand i hand med Dorsins manus. Även Helmerson raljerar över samtidskulturen som ”i åratal varit reducerad till maskineri för att producera vissa åsikter” och över en ”skvadron kulturbyråkrater som fördelar bidrag till konstnärer som påpekar att rasism är dåligt och könsöverskridande bra” (något som Helmerson i sak håller med om, är väl bäst att lägga till).

Jag vet inte om Erik Helmerson har sett den aktuella ”Glada Änkan” på operan. Men jag tror att han skulle gilla den.

Helmerson och Dorsin är tecken i tiden. Det finns ett stort missnöje med den socialdemokratiska kulturpolitik som man anser har styrt och ställt över det statligt understödda kulturutbudet och i alla år vägrat att diskutera estetisk kvalitet frikopplat från innehållsfrågan. Det har handlat om att göra rätt konst i första hand, inte bra.

Det finns fog för den kritiken, men det är inte hela sanningen. För några veckor sedan såg jag under kort tid Anna Petterssons uppsättning av Fernando Lorcas ”Bernardas hus” på Stockholms stadsteater, Lars Noréns ”Stilla liv” på Dramaten och Borås stadsteaters hyllade Elfride Jelinekpjäs ”Raseri”.

Alla offentligt subventionerade pjäser som till sin svarta form och sitt politiska innehåll hade kunnat vara en passande måltavla för både Dorsin och Helmerson. Men som också är riktigt bra teater.

Erik Helmerson landar egentligen i samma slutsats som jag. Det är konstnärlig kvalitet som bör premieras av kulturbyråkratin, inte ett förment lämpligt innehåll. Men den framtida kulturpolitiken mår bäst av en nyanserad diskussion. Konst med ett ärende kan vara bra konst. Det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra. Det tre ovan nämnda föreställningarna är exempel på det. Precis som ”Glada Änkan” på Kungliga operan.