Nyström: Bekräftelse är något mer än bara en klapp på axeln
Hur man ger och får bekräftelse på ett bra sätt är dock inte självklart. En klapp på axeln eller schablonartat beröm känns sällan ärligt, framför allt inte om man genomskådar det som ett sätt att få oss att arbeta mera, eller ta ansvar för något som ingen annan vill göra.
För många behövs det nog inget direkt beröm, det räcker med att det man säger och gör tas på allvar, t.ex. att personen man talar med inte riktar all uppmärksamhet åt sin Iphone.
Frågan om sund bekräftelse kan emellertid också vara komplicerad. En del människor tycks ju ha väldigt stora behov av att bli sedda och anstränger sig extra mycket för just det.
Men det är inte detta vi andra ser. Vi ser bara en individ som är väldigt kompetent. Vid närmare bekantskap finns det dock anledning att häpna över att denna fantastiskt duktiga, engagerade person, som alltid genomför sina uppgifter på ett oklanderligt sätt, inte riktigt tycks duga inför sig själv. Självföraktet lurar i farstun, och den uppmuntran som följer av beröm varar inte särskilt länge.
Snart kommer nya känslor av att inte duga och då behövs ny bekräftelse.
Osäkerheten inför utebliven bekräftelse kan leda till ett behov av att betrakta den andre som en oviktig person. Och går det så långt börjar det bli riktigt förvirrande, för det vi ser är en på ytan självsäker person som tycks gilla bilden av sig själv.
Den osäkra människan bakom den här fasaden förblir osynlig, men kan avslöja sig som en kraftig reaktion på allt som kan uppfattas som kritik.
Men trots att frågan om bekräftelse kan vara komplicerad tror jag på den forskning som visar att man inom hälso- och sjukvården behöver vara extra uppmärksam på de människor som finns där, som patienter, närstående eller vårdare. I många vårdsituationer uppstår svåra existentiella frågor, och här behövs andra människors gensvar som guide i det mellanmänskliga samspelet.
För att kunna ge en god vård är det förstås viktigt att försöka förstå hur patienter och närstående själva upplever den situation som fört dem till vården, samt den vård som de erbjuds. Det är också viktigt att på ledningsnivå förstå arbetssituationen hos dem som förväntas möta utsatthet och lidande på ett både medmänskligt och professionellt sätt, trots brist på tid och andra resurser.
Frågan om bekräftelse kanske också handlar om hur vårdarbete bekräftas i form av ade-kvat lönesättning. Ett svar på den frågan skulle kanske göra det möjligt att förstå varför så många lämnar ett vårdyrke långt före pensionsdagen.
Maria Nyström
