Nya namn för valfrihetens skull
Lööfs förklaring handlade om vikten av att värna sina rötter. En del anför andra skäl, men trenden är tydlig. De tio vanligaste efternamnen är fortfarande sonnamn men allt färre vill bära dessa namn.
Och de som ändå gör det ansöker om att få peta in ett Z eller extra H för att skilja sig från mängden.
Den som tror att svenskarna är ett folk där ingen vill sticka ut från kollektivet har inte tagit del av statistiken från Patent- och registreringsverket. Många vill byta, och myndigheten bistår i god serviceanda med förslag till den som vill bejaka sin särart. Där går just nu att välja på alltifrån Abereus till Örnarp.
Om namnlagskommittén får som den vill blir det ännu lättare att välja efternamn, vilket kan ses som att trender som valfrihet och ökad individualisering syns även på detta område.
Det är en bra förändring som förenklar och en förändring i tiden.
Namnet är något personligt, det vore orimligt om inte inflytandet över det bleve större.
Samtidigt är det viktigt att kommitten inte släpper på allt. Namnet är personligt men det är inte en privatsak.
Vad gäller förnamn föreslås därför en viss åtstramning. Barn ska inte behöva bli lidande för att de har namn som uppfattas som komiska eller frånstötande, skriver kommittén förnuftigt.
Det är en viktig markering eftersom det är angeläget att skydda den i sammanhanget svagare parten, nämligen barnet.
Det finns en poäng i att inte ta bort de ramar som språkliga kulturer och traditioner sätter. Ett namn måste fungera i ett samhälleligt sammanhang.
Traditioner ändras dock över tid. Till exempel har det sedan 1980-talet blivit ovanligare att kvinnan tar mannens efternamn vid giftermål, särskilt om han har ett vanligt namn.
Om det sedan är ett tecken på ökad jämställdhet eller en önskan om att slippa vara en del i son-kollektivet, det må vara osagt.
Ledarredaktionen