Mikael Hermansson: Nu börjar det osa svavel om Brexit
Hade det inte varit för att helvetet är avskaffat sedan länge, hade Donald Tusks ord om en särskild plats där för de som drev fram Brexit skulle hamna varit relevanta. Men i allt väsentligt är den svavelosande upprördhet som han i egenskap av permanent rådsordförande ger uttryck för ändå begriplig i vår sekulariserade samtid.
Det var, är och förblir ett brott mot allt som kan kallas heligt, detta att driva fram ett EU-utträde utan att ha en plan för hur ett sådant skulle genomföras.
Det är därför som exempelvis Theresa May nu åker fram och tillbaka mellan London och Bryssel utan att något händer som kan förändra det faktum att Storbritanniens utträde får katastrofala följder. Inte heller hjälper det att Labour har villkorat sitt stöd till det utträdesavtal som underhuset redan har avvisat med att det krävs en tullunion och lagstadgat och lika skydd för britter och EU-medborgare i landet och i EU.
Det är för mycket att hoppas, att det brittiska underhusets ledamöter skulle kunna enas om att sansa sig och backa tillbaka från avgrundens rand. Det enda lilla hopp som återstår att klamra sig fast vid är att det hela stannar vid ett kontrollerat kaos, något som det avvisade utträdesavtalet trots allt erbjuder en möjlighet till.
Men det kan bara förverkligas om Mays egna partikamrater backar från sina ultimativa positioner senast den 13 februari.
Känner de hettan från lågorna? Sticker svavelstanken i deras näsor?
Det sista som överger människan sägs vara hoppet. Men när det gäller Brexit och förmågan till förnuftigt agerande av det brittiska folkets valda representanter känns det just nu riktigt, riktigt hopplöst.
