Annons

Andreas Johansson Heinö: Nationalstaten som ”ödesgemenskap” är inte sant

I Almedalen 2018 stod jag i publikhavet och applåderade under Jimmie Åkessons tal. Jag uppskattade hans markering mot nazisterna.
Andreas Johansson Heinö
Ledarkrönika • Publicerad 3 februari 2019 • Uppdaterad 4 februari 2019
Andreas Johansson Heinö
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
”Inget av detta är ens i närheten av att vara sant”, skriver Andreas Johansson Heinö i dagens krönika om debattören Johan Wennströms påstående om nationalstaten som en ”ödesgemenskap”.
”Inget av detta är ens i närheten av att vara sant”, skriver Andreas Johansson Heinö i dagens krönika om debattören Johan Wennströms påstående om nationalstaten som en ”ödesgemenskap”.Foto: Patrick Tr‰gÂrdh/TT

Nazismen, sa Åkesson, är en ”antidemokratisk, socialistisk, rasistisk, imperialistisk, internationalistisk våldsideologi”.

Efteråt noterade jag vilket begrepp som utelämnades. I Åkessons föreställningsvärld är nationalismen enbart en god ideologi som främjar fred och frihet.

Annons

Liknande tankegångar torgfördes i veckan av Johan Wennström (SvD). Svenska liberaler borde läsa på och sluta baktala nationalismen, skrev han. Det är inte nationalismen som hotar liberala friheter utan imperialism, överstatlighet och multietniska samhällsbyggen.

Det är sant att otaliga liberala landvinningar har ägt rum inte bara inom utan också tack vare nationalstaten. Vid flera viktiga historiska skeenden - 1848, 1989 - har nationalister och liberaler strävat mot samma mål, åtminstone kortsiktigt.

Vår tids nationalister försvarar ofta en nation som gradvis muterat i liberal riktning - från ursprung/etnicitet till kultur till (liberala) värderingar som sammanhållande kitt. De europeiska nationalstaterna är idag närmare idealet om en “författningspatriotism” - det vill säga en nationell gemenskap som vilar på uppslutning kring de liberala institutionerna - än vad de var när Jürgen Habermas först myntade begreppet för mer än tre decennier sedan.

Denna förändring är onekligen svår att etikettera i termer av nationalism eller liberalism. Sambandet är komplext, nationalismen sällan enbart god eller ond.

Nu visar det sig emellertid att Wennström är ute i ett annat ärende. Han citerar gillande den israeliske politiske teoretikern Yoram Hazony som hävdar att nationalstaten grundlades “av folkstammar med ett gemensamt förflutet och ett gemensamt språk”. Dessa fann “att det bästa sättet att bevara sin kultursfär eller nation var att leva i fred under en politisk enhet”.

Inget av detta är ens i närheten av att vara sant.

Nationalstater har aldrig någonsin uppstått vare sig organiskt eller harmoniskt. De är politiska skapelser vars gränser har ritats med blod. Dess minoriteter – osynliga i Wennströms text - har systematiskt trakasserats, fördrivits och underkastats.

Men det blir värre. Skälet till att Wennström berättar sagor är nämligen att han ogillar idén om ett samhällskontrakt. Det vill säga föreställningen att staten existerar för att lösa problem - hur medborgarnas politiska och ekonomiska rättigheter och skyldigheter gentemot varandra ska regleras. Istället ser Wennström nationalstaten som en familj, där tilliten stärks av att vi ärver våra lojaliteter. En ödesgemenskap.

Som politisk manual är denna metafor livsfarlig. Den bejakar irrationell stolthet över det som är konvention snarare än civilisation, den göder ogrundat tvivel på nykomlingars, som Wennström skriver, “genuina vilja att höra till” och den premierar systematiskt det gemensamma före det särskiljande.

Vår tids liberaler behöver lära sig att hantera de nationella frågorna. Hur stor sammanhållning behövs, hur ska den bejakas, hur det nationella ska balanseras mot det europeiska och det lokala?

Annons

Men de liberala svaren kommer alltid vara annorlunda än nationalistismens.

Varför kallar sig inte Annie Lööf för nationalist, frågar sig Wennström.

Svaret är förstås inte mer gåtfullt än varför Jimmie Åkesson inte kallar sig liberal (trots att han - ibland - gillar skattesänkningar och företag) - liberaler och nationalister eftersträvar helt enkelt fundamentalt olika samhällen.

Annons
Annons
Annons
Annons