Näslund: Flygarhjälten och hans svartbjörnar – en alldeles makalös Norgehistoria

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Här får en av de fyra svartbjörnar som Ole Reistad tog om hand där i Kanada (varav tre följde med till Norge efter kriget) något gott inne på mässen.
Foto: Forsvarsmuseet
Här får en av de fyra svartbjörnar som Ole Reistad tog om hand där i Kanada (varav tre följde med till Norge efter kriget) något gott inne på mässen.

BODÖ. Nu ska ni få höra en alldeles makalös Norgehistoria. Om storpolitik. Om hjältedåd. Om en hemlig plan att Sverige skulle delta i en befrielse-invasion. Ändå kan jag inte sluta att tänka på – björnarna.

 

På Fanny, Per och Pål. På Ole Reistads tre svartbjörnar.

Hur fick han svartbjörnarna att bli så pass tama, där i skogarna vid Muskokaflygbasen 20 mil norr om Toronto i Kanada, att de gärna drack ett glas mjölk eller sög i sig en flaska Coca Cola tillsammans med de norska piloteleverna som i exil tränade för att bekriga Hitler?

Hur fick major Reistad med björnarna till sitt nya hem direkt efter krigsslutet, över Atlanten, till samhället Bardufoss åtta mil norr om Narvik?

 

Ole Reistad – som även kom att stå modell för reklambilder hemma i Norge – visste hur man skulle charma omgivningen och vinna respekt hos sina soldater. Det kom ibland med vissa risker... som här, med björnen han döpte till Fanny.
Foto: Ur boken Legenden Ole Reistad
Ole Reistad – som även kom att stå modell för reklambilder hemma i Norge – visste hur man skulle charma omgivningen och vinna respekt hos sina soldater. Det kom ibland med vissa risker... som här, med björnen han döpte till Fanny.

Till den lilla flygplatsen där björnarna plötsligt skulle leva bakom ett enkelt stängsel, omskötta av Reistads många frivilliga soldater som strömmat dit, lockade av den omtalade flygarhjälten som skickats dit för att återskapa det nordnorska flygkommandot – på långt avstånd från Oslo.

Ett Oslo där det gått illvilliga rykten om att den där bildsköne och karismatiske Reistad, uppvuxen i huvudstadens utkanter med idrottsmeriter både från seger i Holmenkollens hoppbacke och OS-guld i S:t Moritz 1928, hade ambitioner att bli ledande politiker.

Ole Reistad i täten under femkampen under OS i S:t Moritz där laget hämtade upp finnarna i stafetten och tog guld.
Foto: NRK
Ole Reistad i täten under femkampen under OS i S:t Moritz där laget hämtade upp finnarna i stafetten och tog guld.

Hur skulle det gå för de stackars björnarna i denna nya, karga miljö bland människor som försökte finna sina egna nya liv efter fem års nazistisk ockupation? Vart tog Fanny, Per och Pål vägen efter Ole Reistads tidiga bortgång i hjärnödem endast 49 år gammal?

Jag kunde, mitt i detta påkostade museum om den norska civila och militära flyghistorien med alla sina spännande stridsflygplan och simulatorer, inte sluta tänka på de där björnarna.

Det är kanske detta som är grejen med museer. Lite som med en hederlig dagstidning. Att vi i förväg inte riktigt vet vad vi ska få för pengarna, men att vi inte serveras fake news, att det däremot bjuds en ansenlig mängd havregrynsgrötnyttigheter man bör kämpa ner – men förhoppningsvis också med en klick söt sylt.

Så där stod undertecknad, efter att under semestern ha lyckats locka med familjen in på Norsk Luftfartsmuseum i Bodö nio mil norr om polcirkeln, och funderade över hur det kan bli relevant att på Borås Tidnings ledarsida skriva en gammal Norgehistoria, hur rent Hollywoodmässigt ett manus om Ole Reistads liv än skulle kunna bli.

Jo, visst, de underbara bilderna här på sidan på majoren och hans björnar skulle kunna påminna oss om att inget är omöjligt, bara viljan finnes. Eller påminna oss om i vilken annorlunda mylla våra närmaste grannars nationalkänsla vuxit fram. Så lika, men ändå så olika.

Kanske är denna duk luftfartsmuseets mesta dyrgrip. På den norska flaggan broderade Harriet Skogen namnen på alla de flygare som utbildades vid Little Norway-basen i Kanada. Hon lät tråden gå precis där flygarna skrivit sina namnteckningar. Hon var där som sekreterare till en officer och gjorde detta konstverk till sitt tidsfördriv.
Foto: Lars Näslund
Kanske är denna duk luftfartsmuseets mesta dyrgrip. På den norska flaggan broderade Harriet Skogen namnen på alla de flygare som utbildades vid Little Norway-basen i Kanada. Hon lät tråden gå precis där flygarna skrivit sina namnteckningar. Hon var där som sekreterare till en officer och gjorde detta konstverk till sitt tidsfördriv.

Men så visade det sig, att den anekdot om flygvapenskolan i Kanada och dess chef som vår duktiga guide drog i museets timrade Little Norway-rum, efter några timmar framför datorn här hemma ledde vidare till en historia som nådde den norska offentlighetens ljus först 28 december 2010: ”VILLE INVADERE NORGE MED SVENSK HJELP”, löd rubriken i Bardufosstidningen Nye Troms, och genast fångades de spännande detaljerna upp av de stora norska medierna.

Nye Troms hade fått läsa Ole Reistads privata arkiv, där det framgick att han, medan han verkade i Kanada, hösten 1942, på uppmaning – sannolikt från amerikanarna – utarbetade en plan för hur en allierad styrka om 1 100 flygplan och 120 000 soldater skulle invadera det av Hitlers trupper ockuperade Norge.

Stabsstudien, som rekommenderade att operationen skulle inledas med att 10 000 soldater skulle luftlandsättas längst upp i Gudbrandsdalen och lika många i Valdres längre västerut. Planen förutsatte att Sverige skulle bryta neutraliteten och gå in med marktrupper.

På den här bilden hade Ole Reistad befordrats till överste. Tillsammans med kung Haakon (tvåa från vänster) och tre andra officerare diskuterar de planerna för flygvapnet i Nordnorge efter kriget. 2010 blev det känt att Reistad under kriget arbetat fram en plan där Sverige skulle delta i en invasion.
Foto: Norsk Luftfartsmuseum
På den här bilden hade Ole Reistad befordrats till överste. Tillsammans med kung Haakon (tvåa från vänster) och tre andra officerare diskuterar de planerna för flygvapnet i Nordnorge efter kriget. 2010 blev det känt att Reistad under kriget arbetat fram en plan där Sverige skulle delta i en invasion.

Tidningen Aftenposten skrev att uppgifterna skulle kunna förklara varför exilregeringen i Londons skickade general Carl Gustav Fleischer till USA. Men man noterar också att så länge den svenska regeringens arkiv kan berätta mer är det oklart varför Reistads plan stannade på ritbordet.

Men hur var det då med svenskarnas vilja att hjälpa norrmännen? 2015 skrev Arne Lapidus i Expressen om den för de flesta okända planerna på att en stor svensk frivilligkår skulle gå in i slutskedet av kriget mot tyskarna. I artikeln citeras Charlotta Sjöstedt som skrivit boken ”I skuggan av ett hjälteland” (1999) om de svenska frivilliginsatserna.

Hon säger att berättelsen om Norgebataljonen "inte passat in" i den historieskrivning som handlat om den svenska eftergiftspolitiken till Tyskland.

”Så fort det fanns möjlighet började svenska regeringen göra ganska stora insatser för de allierade och Norge. (...) Men ingen är intresserad av det, man vill helst utmåla Sverige som fegt och på det ondas sida”, sa Charlotta Sjöstedt i Expressen. Men hon sa också att ”en frivilligkår skulle vara helt otillräcklig om de befarade striderna bröt ut i Norge. I ett sådant läge planerade regeringen att sätta in den svenska armén. Det var meningen att 245 000 svenska marksoldater skulle rycka in i Norge”.

En av de frivilliga var Sten Andersson (S), som senare blev utrikesminister.

"Som tur var för oss och frivilligkåren i övrigt, gav tyskarna upp utan strid. Efteråt har det framkommit uppgifter, som tyder på att de tyska styrkorna var både större och starkare än vad den svenska högsta försvarsledningen kände till. Vi hade antagligen fått ohyggligt med stryk om tyskarna valt strid istället för kapitulation", skrev han i sin memoarbok "I de lugnaste vatten" (1993).

Om allt detta kan historikerna resonera.

Ole Reistad var mycket väl sedd hos kungahuset och utnämndes av kung Haakon till kommendör av S:t Olavsorden för sina insatser för landet. Här är han fotograferad tillsammans med prinsessan Astrid, Liv Ullman, kronprins Harald samt Liv Ullmans syster.
Foto: Scanpix
Ole Reistad var mycket väl sedd hos kungahuset och utnämndes av kung Haakon till kommendör av S:t Olavsorden för sina insatser för landet. Här är han fotograferad tillsammans med prinsessan Astrid, Liv Ullman, kronprins Harald samt Liv Ullmans syster.

Vad vi däremot med bestämdhet vet, är vilka öden som Fanny, Per och Pål gick till mötes.

Vi läser om hur björnarna med åren blev omtyckta nykomlingar i trakten. Men med tiden blev det allt knepigare att hålla dem där, utan professionella djurskötare, inte minst eftersom befolkningen slängde åt björnarna mindre lämplig mat. Vilket ledde till att Pål avled i en lungåkomma, enligt boken ”Legenden Ole Reistad”. Dessförinnan hade han lyckats rymma – men hittats sovande i en av tyskarnas efterlämnade bunkrar.

Efter att kroppen bränts och grävt ner hittade några pojkar huvudet och drog ut några tänder – som eftertraktade souvenirer. Varvid huvudet grävdes ner i jorden igen.

Här är byborna i Bardufoss samlade runt den nyss skjutna björnen Fanny.
Foto: Picasa
Här är byborna i Bardufoss samlade runt den nyss skjutna björnen Fanny.

”Tragedien i Skaret” kallas händelsen då Fanny 2 april 1953 lyckades hoppa över staketet från Bjørnbåsen, rusade runt i byn och tog sig in genom ett källarfönster hemma hos Gunleik Aas. Strax var polismästaren Hans Haraldsen ditlarmad, och avlivade Fanny med ett skott.

Den här kroppen ville bygden behålla, så den blev uppstoppad och ställdes på en sockel först i Folkeparken, därpå i rådhuset innan den fördes till flygvapnets semesterby på Golsfjellet. Det såg en av Reistads gamla flygsoldater från Little Norway till.

Så var Per kvar. Alldeles ensam. Sågs gå runt, runt i inhägnaden år efter år. På våren 1966 hittades han liggande död i Bjørnbåsen.

Men minnet av de nordamerikanska vännerna fördes vidare i form av namngivande av en slalombacke, en förskola, och en staty, ”Åkande björn”, avtäckt 1982.

Ja, se där en alldeles makalös Norgehistoria.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.