Mikael Hermansson: När verkligheten talar för sig själv
Men så blev det inte, och anledningen till det är att såväl budskapet som det sätt som de båda argumenterade för sin sak utifrån vad som med lite eftertanke framstår som en självklarhet:
Alla EU-länder har det gemensamt, att frågan om hur klimatet, ekonomin, industri, handel, de yttre gränserna men också hur ”människors grundläggande rättigheter till ett anständigt liv på acceptabla sociala villkor” ska tas tillvara förutsätter att EU ”utvecklas i riktning mot en förbundsstat”.
Ord och inga visor. Och med lite eftertanke framstår de bådas slutsats som naturlig i förhållande till hur verkligheten är beskaffad: Inget enskilt land klarar något av allt detta på egen hand.
Men tystnaden kan också förklaras med att det finns en historisk utveckling som föregått dagens situation som inte utan vidare låter sig göras om intet; EU:s ”fäder” visste vad de gjorde när de utgick från ett sedan nära tusen år konfliktladdat centrum – relationen mellan Tyskland och Frankrike.
Att skapa ett ömsesidigt beroende var ett genidrag men också början till en ny europeisk självförståelse. Nationalstaten har haft sina fördelar, det ska medges. Men, som de båda debattörerna skriver ”en europeisk union med över fem hundra miljoner invånare och den industriella, ekonomiska och turistiska mångfald som finns där är en mardröm för alla som vill att det ska vara som det alltid varit”.
Av lätt insedda skäl är det svårt att rikta invändningar mot ett resonemang som i alla led är deskriptivt och konstaterande, inte värderande. Verkligheten talar för sig själv.
Men i den svenska valrörelsen ser partierna annorlunda på saken. ”Vill man värna EU så måste man också rädda EU från sig självt”, sa Kristdemokraternas Ebba Busch Thor i en intervju med DN. Samtidigt valde hennes partikamrat Sara Skyttedal, förstanamnet på EU-vallistan, att svara på en fråga i samma tidning på ett sätt som gjorde att det framstod som att hon inte kunde välja mellan liberal demokrati och auktoritär illiberalism i form av antingen Macron eller Orban.
Busch Thor och Skyttedal representerar fler än sig själva och sitt parti. Över lag finns det i valrörelsen ett drag av nationell hybris som är på samma gång vilseledande och – faktiskt – ganska så motbjudande. Ty samtidigt som de och andra säger sig vara aktivt och engagerat EU-positiva agerar de i rakt motsatt riktning.
Det går också att ifrågasätta om ”kampen mot högerextremismen” verkligen är av den dignitet inom ramen för EU-valet som bland andra Socialdemokraterna och Centerpartiet vill göra den till. Det är visserligen av yttersta vikt att alltid bekämpa extremismen där den sticker upp och tränger sig fram, även när den tar sig skepnad av att ”bara” vara högerpopulistisk. Oavsett hur den för dagen spökar ut sig är det dock knappast troligt att den kommer att få något större inflytande i Europaparlamentet efter valet.
Men minst lika viktigt är att se att även partier som Lega i Italien eller Sverigedemokraterna i Sverige nu säger sig inte ha som sin huvudlinje att länderna ska lämna EU. Det är således inte unionens existens i det korta perspektivet som hotas av dessa partiers eventuella tillväxt, utan snarare tempot i den fortsatta integrationsprocessen.
Om detta skriver Daniel Gros, direktor för European Policy Studies, under fredagen på EUobserver, och vrider dessutom det hela ett varv till:
De partier som är EU-positiva har en tendens att när de väl kommer till makten i de nationella parlamenten agera som om de vore de verkligt EU-skeptiska partierna, genom att i retorik och praktik vara ytterst tveksamma till att lämna ifrån sig beslutanderätt eller kompetens till EU.
Som sagt, verkligheten talar för sig själv.
