När periferin gör uppror

Ledare Artikeln publicerades
Populister är sig lika, de attackerar från periferin, mot centrum. På bilden ett exempel från Frankrike där Front National-ledaren Marine Le Pen lanseras under rubriken Une autre voix (En annan röst) med representanter för makten i Paris i bakgrunden.
Foto:Christophe Ena
Populister är sig lika, de attackerar från periferin, mot centrum. På bilden ett exempel från Frankrike där Front National-ledaren Marine Le Pen lanseras under rubriken Une autre voix (En annan röst) med representanter för makten i Paris i bakgrunden.

Populismens innehåll varierar men den populistiska rörelsen består – den kommer från periferin och slår mot centrum. Det var det som skedde när den svenska tryckfriheten uppstod för 250 år sedan. Då var det frihet i tal och skrift som efterfrågades i ett samhälle där hård censur rådde och informationsmonopolet fanns i Stockholm. Men var det verkligen en populistisk rörelse? Det kan man faktiskt hävda. Lyssnar man på dagens populister, vare sig de finns i Brexit-, SD- eller Le Pen-land, så är det till formen samma längtan efter frihet vi ser, den att uttala påstått undertryckta sanningar. De svenska tryckfrihetskämparna från 1700-talet och dagens europeiska högerextrema nationalister skulle knappast ha så mycket gemensamt om de träffades men hos dem kan man finna samma vilja att göra uppror – från periferin, mot den makt som finns i centrum, vare sig centrum heter Stockholm eller Bryssel.

Det var Nils-Erik Forsgård, docent i idéhistoria vid Helsingfors universitet och chef för Finlands svenska tankesmedja Magma, som framförde den här hisnande men tankeväckande jämförelsen vid seminariet ”Journalisterna, forskarna och yttrandefriheten” på Jonsereds herrgård för en dryg vecka sedan, arrangerat av Göteborgs universitet och det svensk-finska kulturcentret Hanaholmen.

En kortare variant av Forsgårds anförande finns att läsa i Fokus 2/12.

Forsgård tog avstamp hos Anders Chydenius, prästen från finska Österbotten (då svenskt) som är mannen bakom den svenska tryckfrihetsförordningen. Chydenius var, liksom en annan viktig kugge i arbetet för en fri svensk press, Linné-lärjungen Peter Forsskål, även han finländare, en bråkig outsider, med sin bas långt ifrån maktcentret Stockholm. Forsgård skriver i Fokus-artikeln om den svenska tryckfrihetsfrågan som ”periferins uppror mot maktens centrum.”

Nils-Erik Forsgård för även fram en modern efterföljare till ”populisten” Chydenius: Ludvig ”Lubbe” Nordström. Nordström är ju mest känd för sin bok ”Lort-Sverige” (1938), men han gav också ut en liten skrift som hette ”Bolsjeviken Stockholm” (1935), där han flitigt citerade Chydenius och beskrev den svenska huvudstaden som ”en vampyr i rikets mitt, blodmättad på regionernas bekostnad”. Nils-Erik Forsgård pekar på att Anders Chydenius sade samma sak när han stred för tryckfriheten på 1700-talet, och samma sak säger Marine Le Pen och Nigel Farage idag, men de byter förstås ut Stockholm mot Bryssel.

Som sagt, populismens innehåll varierar över århundradena, men rörelsen består, periferin attackerar centrum.

Hur ska en sådan populism bemötas? Om makten inte är demokratisk, så bemöts den med våld och censur. Det drabbade Peter Forsskål när han gav ut sin frihetliga skrift ”Tankar om den borgerliga friheten” 1759. Upplagan beslagtogs, hårda straff utdömdes till de som hade skriften i sin ägo.

Men en makt som är demokratisk? Hur ska den hantera den populism som växer sig allt starkare idag, den som slår mot centrum, den som vill stänga gränser och bygga murar? Borås-moderaten Ulrik Nilsson försöker ge ett svar på den frågan i en intressant debattartikel som stod att läsa i BT i fredags (finns på bt.se). Han menar att den populismen måste mötas av ett politiskt ledarskap som ”målar upp visionen, ser att det kan finnas problem på den rätta vägen och agerar mot problemen, inte mot idén”.

Har vi sådana visionära politiker idag? Jag ser ingen. Men de skulle behövas.