Annons

Mikael Hermansson: När kyrkan brinner är det alltid så mycket mer som lågorna hotar att förgöra

Det har gått några dagar sedan Notre Dame-katedralen i Paris såg ut att försvinna i eldhavet. Men när branden hade släckts, visade det sig snart att mer står kvar än som gick upp i rök. Det som däremot kan lida svårast skada är gemenskap, samhörighet och identitet
Mikael HermanssonSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 19 april 2019 • Uppdaterad 20 april 2019
Mikael Hermansson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.

Den omedelbara känsla av förestående förlust, sorg och saknad – så passande just under Stilla veckans ”svarta måndag” – som parisarna så handgripligen gav uttryck, bokstavligen genom att falla på knä i katedralens närhet, delades av många långt utanför stadens och landets gränser och av olika skäl. Notre Dame är inte bara ett andligt hem, utan också en turistattraktion av rang, en nationell symbol och en manifestation av en lång och rik tradition av kultur, bildning och framtidsförväntningar; de som för snart 1000 år sedan byggde katedralen investerade i evigheten, för evigheten.

President Emmanuel Macrons löfte att återställa katedralen inom fem år är en fullt möjlig uppgift. Som alltid är det en fråga om pengar och om beslutsamhet. Krasst uttryck står dagens parisare i praktiken inför samma utmaning som de som en gång byggde Notre Dame – om än med en annan ”överbyggnad”: Dagens verklighetsuppfattning är på det hela taget mer präglad av allt annat än gudsfruktan.

Annons

Fakta i målet är att somt är borta för alltid, annat går att sanera och restaurera. Och katedraler har brunnit förr. Så nyss som 1984 brann York Minster – norra Europas största och äldsta gotiska katedral. Den invigdes redan i slutet av 630-talet, till stor del i sten huggen av nordiska stenhuggare, och fick med tiden en minst lika vacker inre utformning som Notre Dame. När blixten slog ner i taket brann stora delar av de äldsta delarna ner, men stenmurar och – precis som i Paris – klarade sig de himmelskt vackra glasmosaikfönstren undan förstörelsen. I dag är York Minster återställd, har ett bättre brandskydd och har dessutom löst ett antal tekniska problem med själva byggnaden. Samma möjligheter väntar nu med Notre Dame.

Det är inte min avsikt att förminska Parisbrandens kulturella och andliga aspekter, men det tål att påminnas om att det bara i Sverige har brunnit en kyrka om året i snitt de senaste 100 åren. Varje sådan brand har varit en Notre Dame-brand vad avser känslan av existentiellt hot och förlust. Och detta alldeles oavsett om det varit Lundby nya kyrka på Hisingen (1993), Södra Råda kyrka utanför Gullspång (2001) eller Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm som brunnit.

Riksantikvarieämbetet har satt detta faktum på pränt i Kyrkan brinner! Vad händer sedan (Rapport från Riksantikvarieämbetet 2004:2) För att förstå vad detta är uttryck för, får man vackert acceptera att kyrkan också är något mer än en plats den kristna församlingens gudstjänstfirande. Den har i dag på sätt och vis en större uppgift i att vara den fysiska manifestationen av något gemensamt, en fixpunkt som lätt tas för givet i en lokal identitet. Båda dimensionerna är närvarande, den genom historien och den eviga.

När kyrkan brinner är det alltid så mycket mer som lågorna hotar att förgöra.

Samtidigt har även den minsta kyrkobrand det i sig att den väcker engagemang. Den vanligaste reaktionen nära nog innan brandkåren är på plats för att börja släcka är att den ska byggas upp igen, och helst i exakt samma skick som den var innan branden.

Efter ett tag brukar detta engagemang dock leda till konflikter: De som vill ta tillfället i akt att anpassa återuppbyggnaden till dagens krav och behov är ofta anställda i kyrkan eller utgörs av den grupp som kan kallas regelbundna gudstjänstfirare. De starkaste kraven på ett identiskt återskapande återfinns regelmässigt bland dem som sällan eller aldrig går i kyrkan, men som ser den som en plats som – akademiskt uttryckt – definierar tillhörighet och hemvist.

Dessa aspekter kan inte ställas mot varandra med mindre än att branden då riskerar att ödelägga långt mer än bara en byggnad.

Branden i Notre Dame är en tragedi. Men den erbjuder också ett bra tillfälle till reflektion om vad den och alla andra kyrkor representerar i vidare bemärkelse: Behovet av en debatt om det som är större än den lokala eller nationella – en gemensam europeisk identitet – har nog aldrig varit större än i dag.

Jag återkommer till denna efter helgen. Glad påsk!

Annons
Annons
Annons
Annons