Stefan Eklund: När blir nyheter falska?

Det är med viss oro jag lyssnar på det höga tonläget i diskussionen kring det vi kallar falska nyheter.

I Frankrike vill president Macron lagstifta mot falska nyheter, självaste påven gick till storms mot fenomenet häromdagen och i Sverige tänker ett antal etablerade medier ta på sig rollen att vara vakthund mot falska nyheter i ett projekt delvis finansierat av statliga Vinnova.

Min oro för dessa till synes vällovliga ansträngningar grundar sig på min avvaktande hållning gentemot alla sanningsanspråk. Och hur stort är egentligen problemet för media? Är det inte en risk att vi i vår iver att rättfärdiga vår egen existens gärna tar till brösttoner och förklarar att det är vi, inga andra, som står för sanningen?

Så enkelt är det ju inte.

En falsk nyhet är en nyhet som innehåller faktafel. Ett sådant fel kan och bör dementeras av den som har publicerat felet. Detta görs också av alla seriösa medier idag. Det görs dessutom allt tydligare, Borås Tidning är bara ett exempel på den goda utvecklingen när det gäller hur man presenterar rättelser.

Men propaganda, snedvinklade nyheter eller nyheter som bygger på att relevant information utelämnas är inte falska nyheter – det är dålig journalistik.

Dålig journalistik har alltid funnits. Och idag kan dålig journalistik spridas snabbt via de digitala möjligheter som finns. Men – och jag har skrivit det förr men gör det gärna igen – att förbjuda dålig journalistik är en farlig väg. Förbud av snedvinklade budskap, motbjudande eller inte, bor alltid granne med förtryck och censur.

Håkan Boström skrev klokt om detta i Expressen i veckan. Hans viktigaste poäng är att propaganda faktiskt hör hemma i en fungerande demokrati: ”I ett pluralistiskt samhälle finns inte ett enda sätt att se på världen.”

Boström kritiserar också ovan nämnda Vinnova-projekt, där SVT, SR, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samarbetar för att ska skapa en digital plattform där redaktionernas faktagranskningar ska publiceras. Jag tycker i och för sig att just det projektet är tämligen harmlöst i sammanhanget, även om den statliga inblandningens lämplighet kan diskuteras.

Nils Funcke, yttrandefrihetsexpert, var dock även han kritisk till initiativet och sade i SVT: ”Är det egentligen bra att fyra så starka och dominerande medier enas kring det här? Jag kan se ett värde i att saker och ting blir belysta utifrån olika perspektiv och med hjälp av olika arbetsmetoder.”

Faktagranskning hör till journalistikens kärnverksamhet och är en självklarhet för alla seriösa medier och har så varit sedan den moderna pressens uppkomst. Det är också bra om medier delar med sig av sina kunskaper om källkritik. Borås Tidning gör det redan och kommer under våren att erbjuda gymnasieskolor lektioner i just källkritik.

Men i ett informationsflöde som består av ett sammelsurium av åsikter, propaganda och förmenta fakta är journalistikens uppgift mycket större än så.

Journalistiken ska framför allt vara relevant, perspektivrik och stilistiskt och formmässigt överlägsen. I längden är det de kvaliteterna som vinner.

Lägger man dessutom till lite ödmjukhet inför sanningsbegreppet blir det ännu bättre. Som Pontius Pilatus sade när han stod inför Jesus, en man med stora sanningsanspråk: ”Vad är sanning?”

Vi ska akta oss för att ge ett entydigt svar på den frågan. För vår trovärdighets skull.