Annons

Anela Murguz: Varför inte riva utanförskapet?

Det nalkas valår. Redan nu kan man konstatera att valrörelsen till stor del kommer att handla om den allt mer eskalerande brottsligheten som inte bara är avgörande för utfallet av kommande riksdagsval, utan för hela Sveriges framtid.
Anela Murguz
Krönika • Publicerad 13 februari 2018
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Polisingripande på Hässleholmen i Borås.
Polisingripande på Hässleholmen i Borås.Foto: Ingemar Brink

Tyvärr agerar partiledarna som om den bara vore avgörande för just detta val. Hade man på riktigt insett att trygghetsfrågan kommer att påverka vårt land en lång tid framöver hade de konkreta förslagen på åtgärder förmodligen varit fler, och vice statsminister Isabella Lövin (MP) hade inte haft tid att oroa sig över ”Sverigebilden”. Parallellt med detta trappas de grova våldsbrotten upp i hela landet. 320 skjutningar ägde rum under 2017, varav 43 fall hade ett dödligt utfall. Det är en anmärkningsvärd siffra med tanke på att totalt åtta personer dödades under år 2006.

Roten till den grova kriminaliteten stavas utanförskapsområden. I dessa parallella samhällen frodas brottsligheten och i vissa fall har de kriminella till och med belönats. För bara att nämna ett exempel: jag har tidigare skrivit om att Borås Stad anställt ”struliga” unga män som visat sig fortfarande vara verksamma inom gängmiljöer. Själva begreppet utanförskapsområden myntades som bekant av Folkpartiets dåvarande integrationspolitiska talesperson Mauricio Rojas. När han sedermera varnade för att dessa skulle bli fler rullade avgångskraven in och dödshoten likaså, vilket resulterade i att han lämnade Sverige. I förra veckans Fredagsintervjun i Kvartal var hans förslag på åtgärder att riva utanförskapsområden.

Annons

Redan år 2009 lyfte Folkpartiet ett liknande förslag som möttes av hård kritik. Rivningsförslaget har åter fått ett liv i samband med att den danska statsministern Lars Løkke Rasmussen i sitt nyårstal sa att han vill avveckla landets 22 utanförskapsområden genom att riva dem och omplacera befolkningen. Det tog inte lång tid innan han anklagades för att flörta med populister och förslaget avfärdades som oseriöst.

Men i likhet med vad Rojas uttryckte i Fredagsintervjun: under rivningshysterin på 1950-talet har man tagit bort delar av det svenska historiska arvet. Varför skulle det plötsligt vara ett problem att ta bort betonglådorna i utanförskapsområdena?

Rivningspolitiken är inte däremot inte helt optimal då man måste klura ut tillfälliga lösningar åt de boende som är lämpliga. Det är en ingen enkel uppgift och inte heller en önskvärd sådan. Men frågan är om Sverige har något alternativ? Hade man lyssnat på vad Rojas varnade för under sin tid som riksdagsledamot hade man troligtvis inte behövt utvärdera så radikala lösningar.

Vem som helst inser att Rojas och Løkke Rasmussens förslag om rivningar måste kombineras med en effektiv politik som går till roten med alla påföljder av den misslyckade integrationen. Gängkriminaliteten måste försvagas med fler poliser och hårdare straff. Skolan måste stärkas, svenska värderingar implementeras och invånarna i dessa områden måste ha ett jobb att gå till.

Det är anmärkningsvärt att svenska politiker, som har betydligt fler utanförskapsområden att handskas med än Danmark, inte förmår att leverera några banbrytande förslag för att lösa integrationsproblemen som man medvetet struntat i i trettio års tid.

Annons
Annons
Annons
Annons