Murguz: Svensk? Bosnier? Eller varför inte både och?

Ledare Artikeln publicerades
Glad midsommar!
Foto: Hasse Holmberg / TT
Glad midsommar!

Debatten om svenskhet är lika hektisk som förberedelserna inför den allra mest svenska traditionen - midsommar.

”Hon kom från en fin kärnfamilj i Lindesberg, en sån familj som säger ”Älskling, var så snäll och räck mig mjölken” medan vi som jag sa i stort sett hotar varandra till livet över matbordet, och många gånger förstod hon inte ens vad jag sa, och jag kunde inget om hennes värld, och hon visste ingenting om min.”

Så beskriver Zlatan Ibrahimovic ett av sina första intryck av sin fru Helena Seger i boken ”Jag är Zlatan”. Hans skildring visar inte enbart uppenbara klasskillnader, utan visar också på de kulturkrockar som kan uppstå.

I den offentliga debatten har det med jämna mellanrum diskuterats vad svenskhet är. Ett utav de mest uppmärksammade exemplen är när Sverigedemokraternas Mattias Karlsson, då partiets talesperson för invandringspolitik, 2007 sade att Zlatan har ett kroppsspråk som han inte uppfattar som särskilt svenskt. Precis som Zlatan är även jag andra generationens invandrare från forna Jugoslavien och har därför resonerat en hel del kring min identitet - om huruvida jag är svensk eller bosnier.

Ibland känns det som om jag står med varsitt ben i det svenska respektive det bosniska facket. Och ibland händer det att dessa fack drar åt olika håll och jag faller pladask i en vilsenhet, vilket för tankarna till professor Ronny Ambjörnssons bok ”Mitt förnamn är Ronny”, som jag tidigare tagit upp i en krönika. Som klassresenär upplever han att han är tudelad då en känsla av tillhörighet varken finns till den arbetarklass han föddes i eller till den akademiska sfär som han tagit sig fram till. Men till skillnad från Ambjörnsson och de med honom som gjort liknande resor tenderar andra generationens invandrare att känna dubbel tudelning - i både klass och i etnicitet.

Det finns nämligen två poler. De som med sina identitetspolitiska ögon ser ner på invandrare som tagit del av den svenska kulturen. "Försvenskning” används som ett nedvärderande ord och på vissa håll kan dess förespråkare till och med använda sig av tillmälen som förrädare och husblatte. Därutöver har jag, likt många andra borgerliga debattörer med utrikes bakgrund, upplevt en svårighet i att delta i framförallt debatten om migration och integration. Enligt identitetspolitikens logik är vi nämligen helt oförmögna till att resonera om hur stort asylmottagande Sverige ska ha eftersom vi tycks stå i någon slags tacksamhetsskuld till Sverige. Och det går därför inte heller att belysa baksidorna med den migrationspolitik som Sverige fört fram till år 2015. Hela tiden recenseras ens härkomst.

Exempelvis reagerade jag nyligen över domen mot en asylsökande från Afghanistan som knivhuggit polisen Ted Eriksson, då den dömde fick åldersrabatt trots att det visat sig att han är vuxen och därmed inte har rätt till en sådan rabatt. Det dröjde inte länge innan rasismen i Sverige under 1990-talet och hur den drabbade bosniska flyktingar drogs upp av meningsmotståndare. Detta trots att det har väldigt lite att göra med själva sakfrågan, det vill säga hur viktiga principer, som till exempel att vara lika inför lagen, riskerar att urvattnas på grund av att asylsökande uppger felaktig ålder.

Sedan finns de som likt sverigedemokrater tar sig rätten att bestämma vem som är svensk och inte svensk. Listan är lång på personer jag mött som genom åren känt att det inte tycks spela någon roll att de är födda här eftersom samhället ändå betraktar dem som icke-svenskar. Det senaste exemplet, som handlar om de nationella minoriteterna men som mycket väl spelar roll för diskussionen i sin helhet, är replikväxlingen mellan Annie Lööf och Björn Söder på Facebook, där Söder i praktiken menade att judar och samer inte är svenskar på grund av att de har minoritetsrättigheter.

Visst finns det goda skäl för att rikta kritik mot Söder. Men Annie Lööfs resonemang om svenskhet är rätt enfaldigt det också, och som är ett uttryck för ivern att kompensera för uppgivenheten, som många invandrare känner över att ständigt ses som icke-svenskar. Där tycks det finnas en föreställning om att svensk blir man av att bara ha passerat gränsen. Och ja, tanken låter fin och inkluderande. Men den tar inte hänsyn till den historia som formar människan. Och framförallt går den, precis som Söders resonemang, miste om att olika identiteter kan och måste kunna samexistera.

Jag kan inte radera mina bosniska rötter med hänvisning till att jag är född här, likt jag inte kan radera svenskheten inom mig bara för att mina föräldrar är födda i ett annat land. I stället har jag fått förmånen att välja och vraka bland de bästa särdragen båda kulturerna har att erbjuda på buffén (som för övrigt kallas för ”svenskt bord” i bosniskan). Alla kommer kanske inte att gilla det. Låt mig därför säga som Zlatan: Det kliar inte mig någonstans.

Glad midsommar!

Om skribenten

Anela Murguz

Murguz är vikarierande ledarskribent.

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.