Anela Murguz: Snälla ni, sluta gå nazisternas ärenden

Trots, eller möjligen på grund av, att många partier länge försökte hålla sig ifrån att diskutera den så kallade volymen på invandringen har den legat som en våt filt över Almedalen 2018, om än i en annan skepnad än den vi är vana vid.

Nazistiska Nordiska motståndsrörelsen har förmodligen skickat mindre antal personer till ön än de politiska partierna, men de har fått överlägset mest uppmärksamhet.

På fredagskvällen var det Ebba Busch Thors (KD) tur att markera mot nazisternas närvaro.

Hon berättade om sin farfar som var en norsk motståndsman under andra världskriget. Bland annat sade hon: ”Vårt svar idag måste vara: Vi är alla svenskar”. Alla dessa politiska markeringar mot nazisterna kommer givetvis av välvilja, av olust och oro. Men till vilket pris när man ändå spelar på nazisternas planhalva?

Ett exempel på just detta är det där med att hävda sin svenskhet. Under torsdagen promenerade jag längs med Visbys gator och bara några meter från Vänskapsförbundet Sverige-Israels tält försökte NMR hålla upp sina banderoller. Det dröjde inte särskilt länge innan förbipasserande ställde sig framför dem i hopp om att täcka deras budskap. Alltså samma logik som när nazisterna försökte täcka Israels flagga med sin propaganda.

De hätska meningsutbytena mellan nazister och Almedalsbesökare pågick i stort sett under hela eftermiddagen. Men vad som var slående var inte människors oförmåga att ignorera dem och visa hur få som faktiskt står bakom deras hatiska budskap, utan alla dessa unga personer som lade ner så mycket kraft och energi på att hävda sin svenskhet inför nazisterna.

En ung kvinna höll upp sitt pass och ropade att hon var svensk. En man stod öga mot öga med en företrädare från NMR och sade med en skakig röst att han visst var svensk – han är ju född här. Flera andra runtomkring, som ville visa sitt avsky mot nazisterna, påpekade minsann att de hade mer gemensamt med de personer som NMR inte betraktar som svenskar.

Men förgäves. Sådana resonemang biter inte dem.

Det är samtidigt lätt att förstå dessa personers frustration. Att behöva möta individer som helst av allt vill deportera en önskar man inte ens sin värsta fiende. För två veckor sedan skrev jag om just svenskhet och vad den inneburit för mig. Den är kort sagt en buffé av båda världar. Och jag är så pass trygg i att ha fötterna på varsin ände att jag inte behöver söka bekräftelse för min svenskhet hos ett gäng nassar.

Kort efter att min text publicerades utbröt ännu en diskussion om svenskhet i samband med att fotbollsspelaren Jimmy Durmaz fått tusentals kommentarer på sin Instagram, varav ett antal varit av hotfull och rasistisk karaktär. Många kommentarer har dock i efterhand visat sig komma från automatiserade fejkkonton, så kallade botar, enligt en professor i telekommunikation.

Men även Durmaz underströk att han var född i Örebro och en samstämmig kör bakom honom tog varje tillfälle i akt att slå vakt om hans svenskhet. Hela poängen med att vara svensk är just att inte behöva hävda sig.

Så snälla ni, sluta gå nazisternas ärenden.