Murguz: Jag har omvärderat det fria skolvalet

Gästkrönika
Foto:
Skolavslutning på Norrbyskolan för några år sedan, strax innan den stängdes med förhoppningen att minska skolsegregationen.

Det fria skolvalet har gjort mer skada än nytta för svensk skola.

Från borgerligt håll målar man ofta upp det fria skolvalet som en lyckad frihetsreform, trots att forskning talar för att reformen varit allt annat än lyckad. Dessvärre skapar inte det fria skolvalet förutsättningar för klassresor i den utsträckning som många förespråkare hoppades på. I stället har reformen blivit en möjlighet för elever med resursstarka föräldrar att undvika underprivilegierade grupper.

Förvisso är bostadssegregationen redan omfattande i samhället, men den är långt ifrån den enda boven i dramat. Det fria skolvalet har kommit att spä på denna utveckling ännu mer. Klyftan mellan bättre och sämre skolor har ökat kraftigt sedan 1990-talet, familjebakgrunden har fortsatt stor betydelse för resultaten och Sverige är inte längre en av de länder som är bäst när det gäller likvärdighet.

Hittills har vårdnadshavares önskemål om en placering inte fått ut gå utöver en elevs rätt till en skola nära hemmet. Tidigare i år presenterade regeringen ett förslag om att kommuner ska kunna frångå denna närhetsprincip vid skolplaceringar, vilket fått allvarlig kritik från Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson. Han varnar för så kallad ”white flight” - ett amerikanskt begrepp som etablerade sig i samband med att vita lämnade bostadsområden när många svarta flyttade dit.

Foto:
Här presenteras Skolverkets nye generaldirektör Peter Fredriksson av utbildningsminister Gustav Fridolin (MP).

Dessvärre är ”white flight” redan verklighet i svensk skola. När man väljer skolenhet spelar dess sociala status, det vill säga huruvida det handlar om ett socioekonomiskt svagt område eller inte, större roll än faktorer som skolresultat och lärartäthet. Elever med svensk bakgrund väljer bort skolor som har hög andel elever med utrikes bakgrund (Skolverket, 3/2017), vilket cementerar det utanförskap som många av dessa barn och ungdomar redan lever i.

År 2011 beslutade Borås Stad att lägga ner Norrbyskolan och i stället bussa eleverna till Hestraskolan, Byttorpsskolan och Särlaskolan. Målet var att integrationen skulle öka och skolresultaten förbättras, då omkring 90 procent av Norrbyskolans elever hade utländsk bakgrund. Förvisso fanns inget som hindrade skolan från att arbeta med liknande strategier som till exempel Engelska skolan gör, där man både lyckas upprätthålla en blandad elevsammansättning, studiero och god kvalitet på undervisningen.

Med facit i hand kan man i efterhand konstatera att det inte fungerade särskilt väl att bussa Norrbyskolans elever. Byttorpskolan har som en följd av detta kommit att stämplas som en ”problemskola” och resursstarka föräldrar nyttjar därför det fria skolvalet för att inte placera sina barn där. Någon mötesplats för elever med olika bakgrund blev det därmed inte, vilket denna ledarsida tidigare skrivit om (BT, 2/2015).

Men min och ledarsidans slutsatser skiljer sig åt, då jag kommit att omvärdera min ståndpunkt i frågan om det fria skolvalet. Tidigare var jag positiv till reformen, inte minst för att jag själv varit en duktig förortselev som ville göra en klassresa. Men dessvärre är det en utopi med tanke på att all forskning pekar på att det fria skolvalet stärker utanförskapet, snarare än att hämma den. När konsekvensen i stället blivit ökade klyftor och ännu sämre integration kan jag inte längre stå bakom den, även om det krockar med mina liberala övertygelser.

Om de borgerliga partierna på allvar vill göra något åt det växande utanförskapet vore det hög tid att de slänger sina ideologiska skygglappar.

Om skribenten

Anela Murguz

Murguz är liberal debattör från Borås. Hon studerar till lärare.

Visa mer...