Anela Murguz: Hur ska den som inte förstår svenska välja rätt?
Att partierna använder andra språk än svenska för att nå ut till olika väljargrupper är inte ett nytt fenomen. Nästan alla riksdagspartier erbjuder information på andra språk än svenska. Sverigedemokraterna är det enda partiet som håller sig till engelskan och går inte längre än så. Förutom engelska kan man läsa om de andra partiernas politik på bland annat arabiska, somaliska, dari, finska, turkiska och bosniska. Även Valmyndigheten har sin information översatt till omkring 30 olika språk.
Vi vet också att valdeltagandet tenderar att vara lägre bland utrikesfödda än inrikesfödda. I riksdagsvalet 2014 röstade 90 procent av de inrikesfödda medan motsvarande siffra för utrikesfödda var 75 procent, enligt siffror från Delegationen för migrationsstudier. Dessutom är skillnaderna mellan olika grupper av utrikesfödda stora.
I Borås märks detta genom att valdeltagandet i de särskilt utsatta områden inte bara är lägre än i andra stadsdelar - valdeltagandet har också sjunkit genom åren. På Norrby-Billdalsgatan minskade valdeltagandet med 5,7 procentenheter mellan valen 2010-2014. I valkretsen Hässleholmen sjönk valdeltagandet från 62,7 procent (2010) till 56,3 procent (2014).
Dessa siffror är troligtvis en konsekvens av språkbarriärer och utanförskap som myndigheter och partier försöker komma åt genom att bland annat erbjuda valinformation på andra språk än svenska. Tanken är förstås god. Även de som inte behärskar svenska språket fullt ut ska vara den del av det svenska samhället. Men vad händer när denna grupp förses med falsk information, som när Socialdemokraterna i Sävsjö spred falska påståenden om Moderaterna och Sverigedemokraterna på arabiska?
Bland annat påstod S i Sävsjö att M och SD skulle stänga moskéer, förbjuda halalkött och ta muslimska barn från sina föräldrar om de kom till makten. Under torsdagen rapporterade Nerikes Allehanda att Mohammad Barkhad (S) spridit osanningar om samtliga allianspartier på somaliska. Även han hävdar att de borgerliga partierna vill förbjuda hijab och stänga alla moskéer och att de borgerliga därmed är särskilt repressiva mot den muslimska befolkningen.
Men den frågan som fler bör ställa sig är vad som händer om valinformationen överhuvudtaget inte når minoriteterna. I journalisten Per Brinkemos bok Mellan klan och stat – somalier i Sverige (Timbro förlag, 2014) redovisas en rad skillnader mellan den svenska och den somaliska kulturen. Den kanske mest angelägna skillnaden för denna fråga är den om huruvida det skrivna ordet väger tyngre än det talade, där det svenska samhället till stor del präglas av en skriftlig tradition. Allt ska mer eller mindre finnas dokumenterat på papper, annars finns det inte.
Den somaliska kulturen kännetecknas av en muntlig tradition där det talade ordet betyder mer än det skrivna. Därför är det exempelvis mer effektivt att tillhandahålla informationen verbalt. Denna kulturskillnad försvinner inte bara för att man slagit rot i Sverige. De översatta broschyrerna som det stoltseras med riskerar att överhuvudtaget inte fylla sitt syfte.
