Anela Murguz: Hoppas L håller vad de lovar
I helgen samlas landets liberaler i Västerås för ännu ett landsmöte. En ny partistyrelse ska väljas och nya vägar för partiets politik i några centrala frågor ska stakas ut. Det blir det första landsmötet med Nyamko Sabuni som partiledare och förväntningarna är därför stora.
Redan vid partiledarstriden mellan henne och Erik Ullenhag var det många som hoppades, eller oroades beroende på vem man frågar, över att partiet skulle röra sig högerut. Men sedan Moderaternas stora vändning i migrationsfrågan efter valförlusten 2014 har det blivit trångt till höger i svensk politik. Det fick Kristdemokraterna erfara när de försökte orientera sig dithän men möttes av ett M som snabbt hade byggt upp ett förtroende i frågor om migration, integration samt brott och straff.
KD tvingades därför kombinera sin högerglidning med sjukvårdsfrågan, hårt med mjukt. Och givet det valresultat partiet fick i senaste valet kan man konstatera att det var ett klokt beslut. Sabuni gör strategiskt rätt i att även tala om miljö- och klimatfrågor. På senare tid har hon även varit tydlig med att partiet återigen tänker göra skolfrågan till sin. Nu senast utsågs Isak Skogstad, gymnasielärare och skoldebattör, till L:s nya skolpolitiska expert.
I samband med utnämningen passade L på att också presentera sina prioriterade fokusområden; kunskapsskolan 2.0, studiero och bättre arbetsmiljö för såväl lärare och elever. Det är prioriteringar som ligger rätt i tiden och som bäddar gott för ett tidigare profilerat skolparti. Att man på senare år blivit omsprungna av S när det kommer till vilket parti väljarna känner störst förtroende för i skolfrågor är ett underbetyg som framförallt föregångaren Jan Björklund ska lastas för. Den sista tiden av hans partiledarskap kom att handla alldeles för mycket om partiets inre liv snarare än konkreta sakfrågor. Något som Sabuni verkar vara mån om att ändra.
Det är inte bara strategiskt smart att återerövra skolfrågan. Utbildning är en av de viktigaste frågorna för svenska väljare och, precis som Sabuni själv har sagt vid flera tillfällen, måste partiet börja leverera svar på de frågor som väljarna går och funderar på.
Men tittar man på L:s skolprogram är en av de första punkterna att skolan ska ha mer lärarledd undervisning framför projektarbeten och grupparbeten där eget fakta sökande står i fokus. Att lärarledd undervisning har enorma fördelar har inte minst Skogstad själv i sin roll som skoldebattör argumenterat för på ett förtjänstfullt sätt. Det är således inte där problemet ligger, utan huruvida det överhuvudtaget bör vara en fråga för ett riksdagsparti att driva.
I vilken utsträckning läraren tilldelar sina elever projekt- och grupparbeten är, och borde förbli, en fråga för lärare att avgöra. Om Sabuni menar allvar med att hon inte vill detaljstyra skolan måste en fråga om undervisningsmetoder även fortsättningsvis vara upp till lärarkåren att bestämma.
Den progressiva skolan var ett socialt politiskt projekt i syfte att eliminera klasskillnader. Konsekvensen blev förstås en annan. För mycket riktigt riskerar en kunskapssyn, som överlåter kunskapen till eleverna själva att formulera och hitta sig fram till, stänga ute barn som kommer från lågutbildade hem.
Grundproblemet med den progressiva skolan var just att den var politisk. Att skolan slutade handla om skolan och i stället blev ett redskap för ett politiskt mål. Gör inte om detta misstag nu när kursen återigen svängt.
