Anela Murguz: Goda förebilder lika viktigt som goda värderingar
Det är De Niros karaktär, Frank Sheeran, som står för nostalgin, som för övrigt är den bärande tråden genom filmen, när Sheeran tittar tillbaka på sitt kriminella liv under sina sista år på ålderdomshemmet.
De allra flesta tittare har inga vidare svårigheter när det kommer till att särskilja fiktion från verklighet. Men man kan samtidigt inte hymla med att en betydande del av de unga männen runtom i landets utsatta områden har, åtminstone i inledningsfasen, en romantiserad bild av kriminalitet som påminner om den som gestaltas i maffiafilmerna. Likaså gäller rap- och hiphopkulturen som under den senaste tiden varit föremål för en diskussion om huruvida den bidrar till att försköna bilden av den kriminella livsstilen.
Det började med att TV4-profilen Malou von Sivers frågade den arton år gamla rapparen Alex Greekazo om inte hans låttexter om droger och kriminalitet i hans låtar gör mer skada än nytta. Detta med tanke på att gängkriminaliteten livnär sig på den illegala narkotikahandeln. Något som von Sivers i efterhand fått kritik för då en annan rappare, Eínar, som besökte samma TV4-program någon vecka dessförinnan, inte fick lika tuffa frågor under intervjun.
Hela inslaget är förstås något absurt. Dels med anledning av att Eínar och Greekazo uppenbart behandlats olika under sina respektive intervjuer. Men också för att det hela toppades med att Arga snickar-Anders klev in för att läxa upp Greekazo. Detta till trots var frågorna som von Sivers ställde berättigade, och framförallt nödvändiga. Inte minst med tanke på att många av dessa rappare och hiphopartister är förebilder för många ungdomar.
Vilka förebilder ungdomar väljer att se upp till är viktigt oavsett vilket bostadsområde de växer upp i. Men på grund av det mytologiska underifrånperspektivet, där det är okej att sparka så länge man sparkar uppåt, och som präglar berättelsen om förorten har det blivit närmast en norm att se upp till dessa maffiafilmskaraktärer och rappare som förskönar kriminalitet. Det är särskilt beklämmande med tanke på att åtskilliga rapporter framhåller vikten av goda värderingar för att inte hamna i en brottslig bana. Eller som den svenska kriminologiprofessorn Per-Olof Wikström så kraftfullt uttryckt det; Det är inte frånvarande pappor och brist som avgör om någon blir kriminell. Det är omgivningens värderingar (SVT 12/9 2017). Och våra populärkulturella referensramar är förstås en viktig i del i formandet av dessa värderingar.
Precis som supermodeller och influencers förväntas ta ansvar för den förskönade bild av kvinnligheten och den kvinnliga kroppen som de reproducerar till sina unga kvinnliga följare, måste även manliga förebilder fundera över vilken inverkan de har på andra människor. Men i det första fallet handlar det primärt om kropphets, anorexia och överkonsumtion som för den graftittiälskande vänstern är lättare att opponera sig mot än de exempel av antisemitism, drogliberalism och våldsförhärligande som funnits inom svensk hiphopkultur.
Det är därför befriande att se The Irishman. Detta eftersom det inte är de tre maffiagubbarnas tuffhet som är i fokus för budskapet som filmen förmedlar. Det är, ironiskt nog, den mest tysta karaktären som talar mest till tittaren; Sheerans dotter, Peggy, som på ett kyligt sätt tar avstånd från sin kriminella pappa. Och därmed också säger något så banalt, men ack så viktigt att poängtera. Nämligen att den kriminella livsstilen är långt ifrån så glamorös som de stora guldkedjorna, dyra bilarna och auktoriteten ger sken av. Med den kommer också ett pris. Ett pris som är värt att påminna om i tider när pojkar lockas in i kriminalitet innan de ens hunnit nå puberteten.
